Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 februari 1855, sida 1

ljus. De voro skickliga jägarinnor, ägde en mängd hundar, och kände landet väl. Af dem lärde de nykomna att forskasla sig en riklig och välsmakande föda, och från vraket kastades en mängd artiklar i land, som fyllde åtskilliga af deras öfriga behofver. Dessa varor bestodo, då jag var på platsen, af c:a 100 kistor och 10 fat viner och spirituosa, 2 fat smör, I d:o ost, qvantiteter af the, porcelain, böcker, kläder, siden och andra tyger, mattor, skodon samt en samling af allahanda artiklar alla mer eller mindre skadade. Så var rikedom och en plump magnificens i omedelbar förbindelse med den största fattigdom och brist; men af alla de personer, som burit dessa försakelser och obeqvämligheter, hörde jag icke en, som klagade deröfver. Jag har till och med sett flera utaf dem i Melbourne längta tillbaka till sin fria, sin sköna ö. 25 mil längre mot söder strandade i sistl. September SkonertenWaterwitch bound från Melbourne till Mauritius. Intet lif gick förloradt, och folket hade tid nog att radda det dyrbaraste af last och inventarier. Om få dagar upptäckte de den förut skeppsbrutna besättningen af Brahmen. Det sistnämnda) fartygets båt var råddad och man hade nu tillräck ligt verktyg att sätta den i godt stånd. I denna lilla farkost företogo 6 djerfva män den äfventyrliga färden till Melbourne, der de med försynens nåd lyckligt anlände, anmälde de nu nämnda tilldragelserna, upptogo protester och fordrade Er hjelp. 2:dra skizzen: Fribytare i Sea Elephant Bay. Det var fullkomligt natt. På eftermiddagen hade jag återkommit från expedition till Franklyn Road med vårt bogserängsartyg Lowestoft samt med någon förvåning varseblifvet en skonare för ankar i bayen, utan att likväl fästa synnerlig vigt vid denna omständighet. Vi kastade ankar och jag qvarblef på Lovestoft. Kl. 12 ankom löjtnant Dawies i en armerad båt från Electra och kallade min uppmärksamhet till de eldar, som då och då syntes såväl från stranden som från det okända fartyget, uttryckande sin förmodan att de vore korresponderande signaler och stode i förbindelse med den förlorade skatten. Hans order var att gå i land, utforska förhållandet samt på minsta misstanka tillsångataga eller nedskjuta hvem som påträffades. Han frågade nu om jag ville medfölja hans båt, och hade för mig medtagit vapen från fregatten. Jag svarade, ja! knäppte sabelgördeln öfver rocken och tog en laddad revolver i handen. Soldaterna hade tomahawks och pistoler. Vi landade. Davies och 2 män sprungo upp emot hvar vi observerat skenet, och efter några minuter, hörde vi ett par pistolskott. Vid smällen deraf rusade alla soldaterna upp, anbefallande åt mig i största korthet att försvara båten. Det var alldeles icke i min smak, jag hade heldre varit med i elden; men jag samtyckte dock, uppsteg på stranden och höll i min hand ett rep till båten. Sedan jag med spänd uppmärksamhet lyssnat, utan att förnimma minsta ljud, och en stund kastat spanande blickar åt skogsranden, kommo plötsligt 4 män rusande emot mig. Farväl J berg, J sköna ängar! Min barndoms stilla dalar lefven väl!