Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 februari 1855, sida 1

— —— — AnA— Men nu tradde den okände riddaren emellan, tillbakastötte de sramträdande och sade: — Inga våldsamheter mot denna qvinna! — Det är jag som besaller i drottningens namn! — Och Axel slog härvid på sin värja. — För detta skall ni svara mig, hvem ni än är. — Olycklige! — utropade drottningen — Hvem är ni som inför mitt ansigte vågar framställa er som denna upproriskas försvarare. — Ers majestäts kungliga löfte skyddar mitt inkognito. Men äfven utan det skulle jag skydda denna qvinna för all våldsamhet; och är beredd att sedan mot hvem som helst för Isvara min djerfhet. — Ovardige! — stammade drottningen. — Hon ar er sränka — tillhviskade den okände drottnin Igen — Och vore hon icke det är hon dock — en qvinna. — Och ni offrar åt hennes svaghet som sådan! Bah! — skrattade Kristina — En drottninge styrka är ändå större. — Afstå från detta, och framkalla icke ett upptråde! — bad Katharina ånyo, med ett lugn, som mera härrörde af hennes stora förmäga af sjelfbeherrskning än af hennes lynnes natur — Jag kom hit för att så se henne, som man har smyckad till brud i aston här, men sann tillfälle att afbörda hvad som länge legat mig på hjertat — min skuld. Jag har gjort det icke med guld, utan med hvad dyrbarare är — sanningens ord: ty drottning, jag älskar det land som förstfödslorätten tilldömde mig som arfvedel, men afund, våld och mord ryckt till dig ,och hvars öde ligger i vågskålen af dina handlingars rätt. Du föraktar det mynt jag bjudit dig. Alltså, låt mig gå med hopen och gapa på offret för festen, för följderna om du nekar mig. Kristina, som nu insåg vådan af att men af sin stolthet hindrades från att tag baka, fann det rådligast att sjelf draga sig ur upplösningen till en annan. — Ni känne hon derför i det vände sig till Axel, jag betviflar ingalunda, att ju icke nitiskheten sör mina besallningar skall göra er förtjent af min bevågenhet. Derpå lemnade hon Karl Gustaf sin hand, men vände sig ännu en gång tillbaka mot Axel, och tillade med mycken munterhet: — Var snabb i edra företag, och ni kan ännu hinna få deltaga i brölloppsdansen! Jag skall förbehälla en åt er med den vackra tärnan som i dag lyser för första gången i mitt hof. eller skylla dig sjelf drifva sakerna längre, a sina befallningar tillspelet och öfverlemna r edra pligter — sade