Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 februari 1855, sida 2

Lord Grandville har blifvit president i hemliga rådet, en plats som han en tid innehade i Russelska ministeren. Lord G. är en man i sina bästa år och anses ega stora talanger. G:s hittills innehafde befattning som kanceller för hertigdömet Lancaster har nu tillsallit den hittillsvarande generalpostdirektören lord Canning. Lord John Russel har på ett för sig högst hedrande sätt förklarat sig med alla sina krafter skola understödja den nya ministeren. Att han är försonad med sina gamla kolleger synes deraf, att de, såsom våra sednaste telegrafdepescher gifvit vid handen, i dessa dagar ombetrodt honom det maktpåliggande värfvet att vara Englands ombud vid fredsunderhandlingarne i Wien. Aberdeen och Newcastle hafva icke visat mindre fosterlandskänsla, i det de uti Öfverhuset tagit plats på de ministeriella bänkarne. bå vi redan förut känna att lord Derby lofvat sitt understöd åt den nya koalitions-ministeren, (ty en sådan är den nuvarande styrelsen, och kunde icke gerna blifva någon annan, på grunder som vi förut utvecklat), så synes all anledning vara förhanden för det antagande, att den nya ministerens existens åtminstone för en tid är betryggad. Lord mayorn i London gaf den 7 sin vanliga årsmiddag, till hvilken bland andra notabiliteter lord Cardigan och sir Charles Napier voro inbjudne. Lord-mayorn föreslog en skål för armån och slottan, på hvilken sednare Napier svarade i ungefar följande ordalag: Mylords och Gentlemen! Om en officer (Cardigan) hvilken, såsom min ädle vän, återvänder från Krim, efter att der hafva ådagalagt under af tapperhet, om denne man är stolt öfver det bemötande han här i dag röner, hurudana bö ra icke då mina känslor vara, jag, som återvänder utan att hafva uppfyllt mitt värf, efter att hafva fått mig en skrapa af styrelsen och blifvit beröfvad mitt befäl (nej! nej!) jag upprepar det: beröfvad mitt besal. Ni erinren er utan tvisvel hvad jag en gång i få ord yttrat om Östersjö-tåget. Jag hade en i viss grad präktig flotta. Besättningen dugde till ingenting. Vi afgingo utan lotsar, utan sjökort, med oerfarna olficerare, och vi hafva återvändt vid fullkomlig god helsa. Mitt första syftemål har varit att motsvara landets förhoppningar. Jag visste vid afgåendet ganska väl, att jag ej kunde uppfylla en tiondedel af hvad man af mig väntade, men jag hade likväl beslutat att göra mitt bästa. Jag ville gifva Ryssarne tillsalle att visa sig till sjös. De ville det alldeles icke. I andra rummet begaf jag mig till Kronstadt, för att tillse hvad jag der kunde uträtta. Jag ville der angripa den fientliga eskadern; men jag insåg snart det omöjliga häri. Till en början var vattnet alltför grundt för våra fartyg; vidare voro batterierna alltför starka, för att vi kunde äfventyra ett anfall på platsen, utan att gifva vår flotta till pris åt förstörelsen. Jag tror mig således hafva gått försigtigt till väga. Franske amiralen hyste samma åsigt som jag, och vi föreslogo att angripa Bomarsund. Det fattades mig icke trupper härtill, men franske amiralen trodde att han hade behof deraf och skref till sin regering härom. Jag är ännu af den tanke att vi ej behöfde några trupper, och att dessa soldater skulle varit nyttigare vid Sebastopol. — Bomarsund togs inom en handvändning; det var en ganska lätt sak, och vi förstorde utan förlust och utan möda en mängd befäsningar. Jag har fått en skarp skrapa af styrelsen. Allmänheten har anfallit mig, och regeringen har, i stallet för att försvara mig uppmuntrat det allmanna skriket. Då man i England och Frankrike erfor, att franska hären skulle återvända, och att det vid denna årstid var omöjligt att uträtta något vidare utan att såtta flottan på spel, blef regeringen missnöjd och befallte att vi skulle hålla ett krigsråd. Har ni någonsin hört talas om att ett krigsråd blifvit hållet på slika grunder? (Skratt.) Saken undersöktes grundligt af en fransk marskalk, en fransk amiral, en engelsk ingeniörgeneral och trenne af våra amiraler, och de kommo enhälligt till det beslut, att det varit omöjligt att göra mer utan att blottställa flottan och utsätta oss för ett nästan säkert nederlag. Engelska amiralitetet var icke nöjdt dermed, utan lyssnade till en ingeniörofficers råd, och jag erhöll befallning att hålla annu ett krigsråd, för att få utrönt, huruvida franska olficerare och engelska amiraler skulle vara böjda att uppgifva sina egna åsigter och antaga amiralitetets. De engelska olficerarne funno sig sä