Stängselfrågan. Då Götheborgs och Bohus lans hushållningssällskaps sammankomst nu tillstundar, och husvudföremålet för dess öfverläggningar blir den vigtiga stängselfrågan, vilja vi meddela alla de handlingar rörande denna fråga, som kunna tjena till dess utredning. Vi göra i dag början med Rikets Ständers beslut och bondeståndets deremot afgilna reservation. Den förra handlingen har följande lydelse: Sormågtigste Allernådigste Konung! Hos Rikets Ständer har fråga blifvit väckt derom, att stängselskyldigheten, sådan den för närvarande är stadgad, må upphäfvas och en hvar förpligtas att taga vård om sina kreatur, så att de ej göra skada å annans ägor; och som detta förslag syftar att från sjelfva grunden bryta den lag, hvilken från ägofridens upprätthållande i århundraden här i landet varit gällande, hafva, vid pröfning häraf, Rikets Stander ansett det böra tillses, dels huruvida nuvarande ägofrids-lag är byggd på giltig rättsgrund, dels ock om den varit för landet gagnelig. Härvid har kommit i betraktande, huruledes första grundregeln i allt samhälle är den, att hvar och en måste begränsa sin frihet, så att densamma ej störer annans rätt, och att följaktligen en hvar måste ansvara för sitt görande och låtande sålunda, att han anses skyldig ersätta skada, af honom tillskyndad annan, vare sig genom uppsåtlig förnärmelse eller genom underlåtet iakttagande af pligter. På denna grundsats hvilar icke stängsel-lagen, enär deri icke påbjudes, att en hvar skall vara skyl dig taga den vård om sina kreatur, att de ej öfvertrada gransorna för ägarens jordomräde och förnärma annans rätt, utan deremot sjelsförsvar antages till sådan regel, så att den, som ej kan genom stängsel skydda sina ägor, får skydda sig sjelf för den förödelse, grannens kreatur å dem anställa. Ej heller kan, i fråga om hägnad, ur äganderätten härledas annan rättighet än den för jordägaren, att sjelf inhägna sin jord och densamma freda, på sätt honom bäst synes, då annans rätt derigenom ej kränkes; ty, eburuväl det egna området är en rätts-sfer, hvilken bör fredas för intrång, och grannen således är pligtig att afhålla sina kreatur från ohägn derå, måste likväl sättet, hvarpå detta åstadkommes, alltid blifva hans ensak, hvarom ingen annan äger bestämma. Deremot torde såväl af sakens natur, som af hemtade upplysningar från äldre lagar, det vara uppenbart, hurusom rättigheten att fordra grannens deltagande i hägnad haft sin grund i åsigterna om den gemensamma nytta, som derigenom skulle beredas jordägarne. I äldsta tider, då ännu landets odling var så ringa, att byarne lågo vidt åtskilde, kom ej i fråga annat, an att hvar by stängde kring sina ägor efter behos. Småningom möttes byarne med sina odlingar och de skilda tegarna löpte tillsammans. Då behöldes ej någon mellanstängsel, så framt ej den ena byn ville bruka sin jord på annat sätt än den andre, eller eljest ansåg för sig fördelaktigt att hafva sina ägor afstängda. Äfven antages att byarne i allmänhet begagnade sig af den härigenom vunna lindring i stangselbesväret och nyttjade jor