Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 februari 1855, sida 2

mine af missnöje, då han blef mig varse och sann sig asbruten. Ja, det föreföll mig verkligen af några yttranden, jag ertappade innan min närvaro märktes, som skulle han tro sig hafva en röl att spela mellan henne och nyssnämnde monark. — Är det för att yppa ert hjerta i detta afseende, som ni låtit kalla mig, så torde jag få erinra er om att min plats är för låg för att jag skulle våga befatta mig med politiken. — Du har rätt Clairet! Det var verkligen ett afsteg jag kom att göra, som blef något för stort. Men det ledde mig till! en upptäckt, den, att du är redigare än du vill synas. — Möjligtvis. — Du måste alltså låna mig ditt öra. Märk, det är icke din förseglade tunga jag mer vill söka ta i anspråk. Jag afbröt samtalet i det jag fattade drottningens puls, fann den hög, och förklaade henne i ett tillstånd af nervretlighet som kräfde ro och hvila. På detta sätt lyckades det mig denna gång att afskära min fiende terrängen, men du finner att jag måste frukta och hata honom. — Ån sedan? — Jag vill hafva honom ur vägen. — Här är icke något Italien. — Ty värr! Man måste derför söka sig andra utvägar. I de tungrodda svenskarnes land går man med ryggen fri; der riskerar man blott att under hojt och skrik få några dussin knytnäfslag eller en täljknif i bröstet på sig. Men det är icke för sådana mandater jag vänder mig till er. Ni förstår att spela edra kort finare. — Ödmjukaste tjenare! Haf den godheten förklara er, min herre ! — Jo, ser ni, att ställa till några våldsupptråden emot kron