Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 februari 1855, sida 1

sjukan och kärleken — en skål för det goda minnet och tacksamheten! — Och Clairet förde med en stor geste glaset till sin mun och tömde det i ett andetag. — Ni erkänner således att det är jag som är er lyckas smed, i det jag först lockade er ur Radziejowskys tjenst, använde er i mina angelägenheter, och sedan förskaffade er den plats ni nu innehar? — Utan tvifvel! — Se der det goda minnets triumf, nu tacksamhetens. — Min lyckas herre och mästare, jag har gjort heder åt edra rekommendationer. Är det icke sannt? — Naturligt, skulle jag annars hafva gjort mig mödan arbeta för er. — Nej, i sanning! Lönlös möda var aldrig er sak. — — Men, allt nog! Vår räkning är ju alltså uppgjord? — Icke så helt och hållet. Jag har en tjenst att bedja er om. — Ni, den allsmäktige, som man kallar er! Doktor .... jag ber om förlåtelse. Hennes majestäts förste lifmedikus, herr doktor Bourdelot, bedja mig om en tjenst! — — Jag lägger mig för edra fötter. — Jag känner er tystlåtenhet, Clairet. — Emedan ni pröfvat min tungas band. — Men innan vi skrida till ämnet, låtom oss tömma ännu ett glas. Denna champagne är veritabel, och vi måste se bottnen på buteljen. Clairet lät icke uppmana sig dertill tvenne gånger, men besynnerligt nog blefvo hans anletsdrag med vinets synbara verkan allvarsammare, och läpparne tillslöto sig hårdare, såsom ville de med tystlåthetens insegel hämma det skämt hvaraf de annars älskade att flöda. — Den stolte polacken, er sordne herre, har blilvit mig förhatlig — sade Bourdelot. — Så-ä. — Hans öfvermod har, sedan någon tid, börjat växa med hvarje dag. Han vågar att mot mig bruka en ton, den sjelfva grefve Magnus ännu icke försökt att stämma högre. — Jaså — var åter det lakoniska bemötandet af denna bittra anklagelse. — Och om jag icke misstager mig, är honom lemnad samma rättighet, hvilken mig såsom läkare är beviljad, nemligen den, att oanmäld få inträda till drottningen. — Möjligtvis.