Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 februari 1855, sida 1

sedermera skall honom af långisvaren godtgöras, äro således sullkomligt ogrundadt, ty läntagaren har aldrig erlagt mer 23 proc, under det den s. k. godtgörelsen uppgår till 5 proc. — Detta misstag har naturligtvis gått till på samma sätt som det ofta sker i vår lagstiftning, då nya klutar lappas på det gamla klädet, att då en lagförändring ändtligen blir beslutad, så inför man förändringen på sitt ställe i den gamla lagen, men tänker föga efter om ej lagen, på grund häraf, behölver ändras äfven i andra delar. Dock vilja vi ej mycket uppehålla vid detta misstag, som är en obetydlighet emot det grundfalska i sjelfva den uttalade grundsatsen, då det säges, att låntagaren förskottsvis erlägger långifvarens bevillning och att detta förskott blisver honom godtgjordt genom ett afdrag af motsvarande bevillnings proc. å räntan. Först och främst kommer en sådan godtgörelse i det rörliga affärslifvet sällan eller aldrig i fråga, och sedermera gäller det ju ej annat än såvida räntan är öfver 5 proc. När nu, hvilket utan tvilvel kommer att blifva alltmer gällande, räntan endast blir 5 proc. eller derunder, så betalar således kapitalisten icke en skilling i skatt till staten, utan långifvaren får betala icke blott räntan åt honom, utan äfven hans allmänna skattebidrag. Här sitter således en kapitalist, som dragit sig i rörelsen, med t. ex. 500,000 rdr, hvilka han har utlånta till enskilta eller korporationer till 43 a Öproc. ränta, då han på de bästa säkerheter ej kan erhålla högre ränta, och uppbär sålunda en årlig behållen inkomst af omkring 25,000 rdr, för hvilka han, efter den gamla bevilln. förordningen, bordt betala 1250 rdr i bevillning, men efter den sednare 625 rdr, men för hvilka han nu ej betalar ett runstycke. Antag nu att en person lånat dessa penningar i sin rörelse och på dem förtjenat så att han gjort sig en procent till godo, d: v. s. förtjenat 30,000 rdr, så skall han på hela denna summa betala bevillning, d. v. s. förr 1500 rdr och nu 750, ehuru hans effektiva inkomst, sedan han betalt räntan å de 500,000 rdr, ej blir mer än 5000 rdr. Alltså: den låntagande industri-idkaren betalar nu 750 rdr för en inkomst af 5000 rdr, men kapitalisten, som utan all möda uppbär en årlig inkomst af 25,000 rdr, betalar — intet. Hvar man inser det djupt orättvisa och på samma gång för hela näringslifvet förderfliga i ett sådant beskattningssystem. Vore beskattningen nu i dess ställe lagd på den effektiva förmögenheten, såsom den borde vara, med t. ex. en afgift af 2 rdr per mille, så finge staten samma inkomst, men då vore det ägaren af de 500,000 rdr:ne, som komme att betala sina 1000 rdr om året af de 25,000 han har i ränta. För öfrigt borde beskattningen å förmögenhet vara progressiv. Men äfven om ej en sådan förmögenhetsskatt, på grund af de svårigheter som utan tvifvel äro med saken förenade, kan komma till stånd, så bör dock hela detta kapitel om bevillningsafdrag utrotas och kapitalisten betala för sin inkomst likasom hvarje annan medborgare, under det industri-idkaren alldrig borde skatta för mer än sin verkliga inkomst, sedan räntorna för lånta kapitaler voro afdragna. —7k — —ss— ss