Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 februari 1855, sida 1

tyga er — Och han sramtog ett bref, bröt förseglingen och lade det under Annas ögon. Det var Eriks bref till Arnold, hvilket vi förut och på sitt ställe anfört. — Jag förstår icke er mening — sade Anna sedan hon läst det — Är icke detta ett vittne mot edra anklagelser? Men att detta bref befinner sig i edra händer.... — Det förändrar förhållandet. Min broder lemnade i afresans stund sådana befallningar till en gammal betjent hos residenten, att det först kom mig tillhanda, för att vidare fortskaffas efter tvenne dagar, då den olycklige redan var satt i fängelse, så att inga meddelanden till honom kunde ega rum. — Det är otroligt! Hvad skulle varit afsigten med denna varning om den varit falskt menad? Hvad med hans bön hos prinsen? — Så kan endast det oerfarna hjertat fråga, som i sin egen oskuld ser andras, och det är endast med den bittraste smärta, jag känner mig nödsakad lyfta handen för att bortrycka den slöja som betäcker ett öga, så rent som edert. Men ni bar sjelf så velat... befallt. Jag måste lyda som det blinda verktyget. — Då Erik gaf denna varning, då han anropade prinsen, såsom ni tror er veta, var Arnolds öde ännu icke bestämdt; styrkan af hans parti icke känd; utgången af hans plan icke afgjord; vid en annan vändning, en lutning åt andra hållet, en seger för hans förslag, hvilken fördel att stå på hans sida! Men om ock en sådan utgång icke varit att förmoda, om allenast bevisen för hans stämplingar varit för svaga för att fälla honom, hvilken framtid skulle icke möjligen — — nej troligen en man med ett sådant hufvud och en karakter så rigtad åt stora, djersva företag kunna bilda sig? Och hur klokt under sådana förhållanden att äfven på den sidan hafva ett prof af nit och Itrohet att stödja sig vid? — 0, himmel, hvilka låga beräkningar, hvilken usel egeninyttal — — — Och denne vän? — Mildra denna stränghet! Man måste dömma partigän garen ur en skonsammare synpunkt. — Ni menar brodren. — Huru? — Jag högaktar denna grannlagenhet såsom naturlig, men .... Måtte ni kunna öfvertyga ert eget hjerta! Mitt... — Låt mig hoppas att äfven kunna verka på det. Par