Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 februari 1855, sida 1

slee gestalt. Min ankomst har kanhända afbrutit det ögonblick, som skulle bestämma ert öde? Ingenting är mera rättvist än att jag godtgör hvad jag vållat olyckligt för er, och söker ersätta hvad ni genom mig gått förlustig om. Jag vill derför uppträda som er böneman. — Och med: dessa ord vände sig Kristina frågande till Anna. — Barmhertige himmel! — utropade denna och ryste tillbaka. — Ers majestät! — sade Sebastian och böjde ett knä för drottningen. — Då ni lär mig att prisa ert ädelmod som en Guds, så tillåt mig äfven anropa er för detta unga hjerta, hvars sallhet kännes mig dyrbarare än mitt lif! Må det få följa sin inre talande böjelse, äfven då den krossar mina ljufvaste önskningar! Så skön, så älskvärd, så gynnad af lyckan attstå nära ers majestäts person och njuta prof af dess mildhet och gunst, är det ju icke underligt om aningen om ett bättre, ett mera lysande öde, skulle . . — Hålll — sade Kristina, och en skugga af missnöje for öfver hennes anletsdrag. — Hvad vill ett bättre, ett mera lysande öde säga? — — Bär ni icke ett namn som vunnit sin rang bland vårt lands och vår tids lärde? ÅÄtnjuter ni icke min aktning och ynnest? Och det skulle icke vara ett nog godt och lysande öde för min föreläserska att som er maka dela dessa företräden? Tro mig! Denna unga flicka kan icke vara nog inbilsk och dåraktig att tänka sig ett öde öfverträffande detta. Och gjorde hon det, skulle jag använda min myndighet för att nödga henne atticke för skuggan bortkasta verkligheten af de fördelar hon förespeglar sig. I — Ers majestät! — sade Anna och återtog denna stolta spänstighet och ädla frimodighet som var henne så egen och naturlig. — En är den aning som ovilkorligen griper hvarje menniskohjerta vid tanken på det öde som väntar henne, och det är aningen om sällheten. Jag kan icke älska denne man och jag afslår hans anbud. Aldrig hade drottningen förr sett detta uttryck i Annas väsende, och vid det hon så stod framför henne greps hon ovilkorligen af föreställningen att ett ovanligt öde var förbehållet en så ovanlig natur. Denna föreställning verkade åter på hennes längtan att se Annas öde bestämdt, på ett sätt som omintetgjorde alla de aflagda profetiorna, och hon vägde ett ögonblick i valet, om hon här skulle gå tillväga med ett maktspråk eller lemna mildare lämpor tid att visa sin verkan, då hon stannade vid det sistnämnda. : (Forts.)