Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 februari 1855, sida 3

F1ÅJ, 111. 1II. Jag lemnar derhän hvad som kan vara sannt eller konstladt i dessa sammanställningar, och vill för min del endast fästa uppmärksamheten vid det tvåtal, som tydligen uppenbarar sig i en mängd gudasagor. Harmed menar jag ej det tvåtal, dualism, som utgöras af de båda motsatserna Ljuset och Mörkret, Ondt och Godt, Gud och Djefvulen, Anden och Materien, hvilka motsatser skarpast framstå i Zoroasters bekanta lära, hvarifrån den sedermera gjorde sig gällande inom kristendomen hos de s. k. Gnostikerna. Det är ett annat tvåtal jag här afser, nemligen tvåtalet: den manliga och qvinliga principen, den aktiva oeh passiva, den befruktande och den befruktade, hvilka kosmogoniskt betecknades af Solen och Jorden, hvilka åter längre ned, om man så vill, telluriskt, betecknades under bilderna af Tjuren ochi! Kon. Det är bekant att denna djurdyrkan ägde rum i hela den gamla orienten — om man undantager det märkvärdiga lilla Israelitiska folket, hvilket dock före Abraham synes hafva ej varit främmande för samma dyrkan — och att den der äger rum ännu i dag. Mest bekant är oss i detta fall Egypten, hvarest oxen Apis och kon Mnevis utgjorde föremål för gudomlig dyrkan. Det är tillräckligt utredt, att med den förre betecknades Osiris och den sednare Isis. Det är äfven bekant, att Osiris och Isis, hvilka man sedermera sökte draga inom historiens område, betecknade Solen och Jorden (eller ock Månan). Derföre voro de ock fruktbarhetens gudomligheter och ägde såsom sin motsats förstörelsens gud, Typhon, den härjande afrikanska ökenvinden. I mindre Asien möta oss andra gudar af samma karakter, af hvilka en del äro oss bekanta genom bibeln, såsom Molock, Baal, Astaroth, m. fl. Af dessa benämningar utgöra de första endast apellativer, betydande Herren), hvadan Baal, då han närmare bestämmes, erhåller ett tillägg, ss. Baal-Peor, Baal-Phegor, ete. Här herrskade äfven en gud, kallad Adonai, gr. Adonis, hvilken man velat sammanställa med Odin, och hvilken ock betyder herren. I Det äger all sannolikhet, att alla dessa namn voro blott olika benämningar på en och samma Solens gud, som betecknades af Oxen; den qvinliga principen åter framträder i Astaroth, grek. Astarte, Månans eller Jordens gudinna, afbildad i kon. Likaså hörde till dessa trakter solguden Mithras, som sedermera fördes till Rom, jemte hans motsvarande qvinliga gudomlighet Mylitta eller Alitta. I I de Grekiska Mytherna återfinna vi samma tvåtal. Uranos och Titaya, el. Gaia, röja redan i sjelfva orden sin betydelse af Himmelen (Solen) och Jorden; Saturnos (Kronos) och Ops, Rhea el. Cybele, äro blott nya namn på samma begrepp. Längre fram blifva benämningarne flera, men begreppen nästan desamma. Ösver Guden Zevs, som ej betyder annat än Guden företrädesvis (samma ord som Deås el. Deus, hvilken hos latinarne blef Jupiter eller Diespiter, hvilket betyder Gudarnes Herre, af det Indiska dewaspati — var Solens gud, förenad omsom med Juno, födelsens gudinna, och med Ceres, fruktbarhetens gudinna, m. fl. I Sagan om Jnpiters förvandling till Oxe, under det han bortsörde Europa, återljuder en erinran om det Egyptiska föreställningssättet. Säsom Solgudar jemte Zeus stå Apollo, i hvilkens namn roten Bal återfinnes, yÅtos, (möjligen In7)-108, der äfven roten Bal el. Bel äterkommer) Poros (epith. till Apollo) samt Sol (deri slägtskapen med Eddans Sol är tydlig). Vigtigast för vårt ämne äro dock Solguden Dionysos, Bachkos, Aidoneus, och jordgudinnan Demeter), upptradande såsom I7, Åå, jorden, båda firade i de Eleusinska mysterierna. Man känner huru nästan alla gudar sades härstamma från dessa Solens och Jordens gudar, från m. a. o. föreningen af de manliga och qvinliga principerna. : Ölvergå vi härifrån till den Nordiska Gudaläran, Edda-läran, så möta oss äfven der samma grundprinciper och utvecklingsmomenter. Så se videls fientliga gudar, representerande otvifvelaktigt en besegrad gudakult), såsom Loke, dels flera olika gudanamn, representerande samma begrepp, sammanlörda i samma gudakrets, sedan de blifvit vederbörligen klassificerade och försedda med olika attributer, alltmer man närmat sig det historiska området. (Forts.) ) Molock är tydl. detsamma som det Hebr. Mäläk och det Chald. Melak, hvilket betyder herre, konung. Att Baal betyder herre finner man i orden Hanni-bal, Bal-Haran, Belzebub (hvilket betyder slug-kungen). ) Demeter härledes tydligen från ÅZ-untnp, d. å. moder jorden,, och icke från ,devama ri, (analogt til devaspati), hvilket skulle betyda gudarnes moder., .) Ett intressant exempel härpå finner man i ordet Fan, som hos Götherna betydde herren, likasom Baal hos Phenicierna, hvilken benämning fortfor äfven i den första bibelöfversättningen, der det hett: Fan vår 1 ro oo