Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 februari 1855, sida 3

Några mythologiska antydningar med särskilt afseende på Thoroch Goamythen. ) Ehuru åsigterna om en hop enskiltheter ännu äro och måste vara olika, torde man dock hafva blifvit enig derom, att de gamla hedniska folken, mer eller mindre konstlade och utbildade s. k. mythologiska systemer eller Gudaläror inneburit vissa aningar om, vissa bemödanden att förklara de höga och svåra ämnen, som alltid måste blifva föremål för menniskoandens forskningar, nemligen frågorna om alltings upphof, upprätthållande och undergång; om menniskans mål och bestammelse samt förhållande till den ändliga och öfvernaturliga verlden, m. m., hvartill kommo frågorna om de starka: ste naturkrasterna och deras verkningar. Antagande detta vara de ämnen, som ligga på djupet af så väl den österländska, som den grekiska och den nordiska gudaläran, har man med detsamma lemnat åsido dels den historiska förklaringsgrunden, enligt hvilken de gamles gudar varit lefvande historiska personligheter, hvilka blifvit upphöjda i gudomligt stånd; dels den allegoriska, enligt hvilken gudarne blott representerade abstrakta begrepp; dels äfven den bibliska, enligt hvilken alla både grekiska och nordiska gudomligheter skulle passas in uti och förklaras genom den Mosaiska traditionen. Det är sannolikt att de förra elementerna ingingo i så väl den grekiska som den nordiska gudaläran, under dess sednaste perioder, men från början hvilade båda, temmeligt säkert, på Kosmogonisk grund, d. v. s. utgjorde försök att förklara alltings upphof, m. m. Man har derföre i så väl den nordiska, som den grekiska och de orientaliska mythologierna, att skilja emellan deras olika perioder, samt emellan det ursprungliga och det tillkomna. Det lider intet tvifvel, att ju dessa perioder i de flesta fall utmärkas af genealogierna, så att, då det talas om en ny generation af gudar, som öfvervunnit den föregående, dermed menas nyare kulter. Så finna vi inom den grekiska mythologien Uranos och Titaya, himmelen och jorden, med deras ättlingar Titanerna. På dem följde Saturnos, Kronos, och Ops, Rhea eller Cybele, äfvenledes betecknande himmelen och jorden. På dem åter följde Zevseller Jupiterskulten, under hvilken denna mythologi fann sin större utbildning, inträdde så att säga inom det historiska och allegoriska området. Samma utveckling finna vi äfven i den nordiska mythologien. Den strid, som der omtalas mellan Jättar och Asar, utmärker sannolikt striden mellan tvenne eller flera religions-kulter, likasom det är sannolikt, att den sedermera utbildade Odins-kulten, som inträdde på det historiska och allegoriska området, i sig upptagit flera föregående religionskulter. Både de nordiska, grekisk-latinska och orientaliska gudasagorna förlora sig ett dunkel, som ännu icke kunnat afhöljas. Man finner detta endast deraf, att de alla innehålla en mängd namn, till hvilkas förklaring vi ännu ej funnit någon nyckel. Det är dock min öfvertygelse, alt denna nyckel skall en gång finnas, och att man med detsamma skall komma att finna hittills obekanta beröringspunkter mellan den ) Föredrag af hr S. 4. Hedlund vid Vetenskapens Vänners sednaste sammanträde.