Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 februari 1855, sida 1

D.a —— — vnhn——— ——— —— det mål, som här var fråga om att vinna, lät honom gömma sin harm under en mildare täckmantel och han frågade med en ton full af fruktan och smärta: — Skulle Jag hafva förtörnat er? — Efter hvad ni redan ådagalagt borde denna fråga kanske icke väcka min förvåning, men likväl kan jag icke neka, att jag ansåg er nog klarsynt för att finna den öfverflödig. — Det är då er vrede jag uppväckt? Det är harm, förtrytelse som lågar i dessa ögon? — Edra frågor skulle blifva förolämpningar, vore de icke galenskaper. Som sådana kan jag blott skänka dem min medömkan. — Stolta grymma! — utropade Sebastian och förmådde ondast med stor möda sammanpressa de känslor, som hotade alt spränga hans bröst. — Förolämpningar, galenskaper — — — hvilka ord från edra läppar! Att trollmakten af er skönhet kunnat slå ett hjerta sådant som mitt i kärlekens bojor är det väl det ni tillräknar mig som en förolämpning mot er? Ärar det icke eldens allt förvandlande kraft att äfven det gråa jernet låter smälta sig deraf och blir mjukt och handterligt under dess inflytande? — — — Dock, jag förstår er! Föreställningen att ui, med den skönhet och det behag hvarmed naturen begåfvat er, skulle kunna förbise företrädet af dessa gålvor för ett bjerta, lågande af begär att endast lyckliggöra er; föreställningen att dessa egenskaper som skaparen nedlägger i vår själ, vår ande skulle ensamma vara er värdiga, är en förolämpning emot en förnekelse af de anspråk som böra vara eder förbehållna. Jag förstår det nu, och beder er förlåta att jag ett ögonblick kunnat slömma det. Men der solen lyser skönast, der hennes närstrålande glans mest förbländar de dödligas ögon, sticker hon ock med sina strålar förödande på deras hjessa och förmörkar, förvirrar... Jag har erfarit det och jag bekänner min galenskap. Blidkad af denna ton återtog Anna med ett lenare ljud i sin röst: — Förlåt mig uttrycken af en ingifvelse, som blott ett ögonblicks öfverilning åstadkom! Ni bär ett namn, aktadt för stor lärdom, och ni åtnjuter äran att värderas af drottning Kristina. Dessa sörtjenster böra ej mindre sasta den enskilta än den allmänna aktningen vid er, men emellan denna och den känsla som skulle kunna besvara eder, hvilken himmelsvid skillnad? Tank icke att mitt hjerta någonsin skulle kunna förändra sig! Nej, aldrig! På den olverslagsna ståndpunkt, hvarpå ni befinner er, finna de icke någon så djup rot att de kunna inverka på lifvets lugn eller lycka: derföre blif lycklig och glöm de känslor ni för mig yttrat. (Forts.)