Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 februari 1855, sida 1

— af nuv. ec todoxi. Han synes häruti sölja söredömet clesiastikministern, hvars författarbana äfven någon gång vändt sig i en rigtning, ej mindre afvikande från den rena evangeliska läran än dessa arma baptister och katoliker, för hvilka man har i beredskap en reträtt, mera aflägsen och ej så angenäm som Lundagårds. Som talare utmärker sig hr Lindgren för sitt koncisa och raska föredrag, hvilket genom sin form gör ett behagligt afbrott emot andra anföranden man ej sällan får höra inom detta stånd, och som vanligen ha en viss smak af parasceven och latinska krian. Prosten Forssell, fordom skicklig konsistorienotarie, har intagit en lugnare hällning, och är en i många afseenden utmärkt riksdagsman. Att han ej i likhet med flera af sina ståndsbröder saknar blick för kyrkans refvor, visar den af honom vid förra riksdagen väckta motion i anledning af det sedliga tillståndet inom hufvudstaden. Prosten Schram har med utmärkelse deltagit i statsutskottets förhandlingar och Doktor Nordström likaledes i bankoutskottets. Doktor Björkman, som vid flera riksdagar varit en aktad ledamot af statsutskottet, har sedan reaktionen fått full fart, blifvit förvisad till bankoutskottet, ehuru han inom stiftet alltid erhållit många röster såväl till riksdagsman som till statsrevisor. Upsala universitet har i professor Carlson sändt en human, duglig och nitisk representant, som hyllar moderata och i vissa frågor frisinnade äsigter. Skolfrågan synes han likväl betrakta med nog mycket akademisk blick. Bland Stockholms presterskaps representanter må isynnerhet märkas komminister Beckman och kyrkoherden Nordlund, båda hysande upplysta åsigter i tullfrågorna: den sistnämnde lika sjelfständig i hållning som human i sätt. Ständets ympqvist, vetenskapsakademien, har återvalt sin sordne representant, professor Selander, som foreträdesvis egnat sig åt sinansärender, — samt för sörsta gängen nu sändt riksarkivarien Nordström. Denne som åryss ansedde och utskrikne man har likväl vid denna riksdag uppträdt på ett sätt, som i flera afseenden förtjenar allmänhetens bifall, och han har visat sig stå högt öfver många fullblodiga svenskar inom det högvördiga ståndet, hvars medeltidsåsigter han i mer än ett ämne rubbat och kullkastat. Äfven inom lagutskottet har den sega konservatismen måst gifva vika för hans stora sakkännedom och imponerande framställningar. I strängaste mening monarkist och till en viss grad byråkrat, bar han föröfrigt lemnat månget godt handtag till nödiga reformer, samt synnerligen i allt hvad som rör finanser, bankväsende, handel och näringar visat prof på lika grundliga insigter som en frisinnad ämnenas uppfattning. I de kyrkliga frågorna har hans stämma ofta klingat som en nättergals bland — andra sångsoglars. a Stockkonservatismens rätta hemland lärer vara Öster götbland, och Linköpings stift har sålunda förfarit både nationellt, patriotiskt och praktiskt, då det nu låtit denna princip representeras af fyra femtedelar bland ombuden. Kontraktsprosten Cnattingius är måhända den af de fyra, som minst gör skäl för partinamnet. I en och annan fråga, t. ex. skolreformen har han till och med hyllat moderata åsigter. Primus inter pares doktor Broman, ersätter hvad som saknas hos den föregående, så att måttet ändock blir fullt, ja till och med rågadt. För honom är det synbart en njutning, en ren vällust att förnimma allt hvad som kan göra liberalismen förfång, allt hvad som med något sken af rimlighet kan densamma påbördas. Med allt detta förenar han dock en viss fryntlig humanitet. Vid sidan af t. ex. den irascible Lindgren representerar han ådie stille Wuth. Han är mera resignerad, och synes ha kommit till den lugna öfvertygelsen, att vi för våra synders skull fått oss liberalismen på halsen såsom en oundviklig börda. En kongl. proposition fattar han i handen med samma andakt som en kyrksam gumma sin psalmbok med silfverbeslag. Sällan har väl prelaten och hosmannen så sammangjutits i en person, och deraf uppkommit ett så verkligen älskvärdt helt. Ej är att säga mycket om prostarne Arosenius och Wåhlander, sedan en reformerad tulltaxa nu gått af stapeln. Den förstnämnde, som vid förra riksdagen dikterade alla tullsatser inom presteståndet, har vid denna ej förmått vinna en enda votering, knappt gehör. De högvördiga synas verkligen lika litet vilja vara publikaner som republikaner. AA ägg 2 SEA Er