Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 februari 1855, sida 1

Med en vänlighet egnad den alskades broder, och en broder, hvilken hon aldrig hört nämnas utan med det mildhetens och broderliga kärlekens språk, hvilket Erik alltid iakttog då han talade om Sebastian såsom till vederlag och försoning för det groll som barndomsoch den föregående ungdomsåldern mellan dem under hållit, med en vänlighet, sage vi, alstrad af sådana anledningar, mottog Anna hans tillbud och erkände tacksamt hans möda. Lifvad af detta bemötande antog hans tjenstaktighet en allt ifrigare karakter, tills han slutligen utbrast i en sormlig förkla ring af sin kärlek. Man skulle icke kunna föreställa sig att de så torra sammanpressade läpparne skulle kunnat öppna sig för en sådan lavaflod af glödande känslouttryck, som nu strömmade derötver, eller att de skarpa, så att säga, förstummade anletsdragen skulle kunna uttrycka så mycken vulkanisk eld som i detta ögonblick. Lika förstummad af förtrytelse som af öfverraskning var det Anna omöjligt att finna ord för att bemöta denna oväntade bekännelse, och äfven nu var det blott den nyss anforda synpunkten, hvarur hon betraktade honom som hämmade uttrycket af den afsky hon erfor. Beherrskad emellertid af den passion, som nu verkligen började fatta hans hittills blott af ärelystnad, afund och beräkning på egna fördelar intagna bjerta, och djerf genom vissheten om det understöd han från drottningens sida hade att pårakna, blef hans annars så skarpa öga blindt för det intryck han väckte och, oaktadt Anna med stolhet vände sig från honom, fortfor han i tolkningen af sina ömma känsla tills han slutligen låg för hennes fötter. Utan att skänka honom ett ord eller en blick tog Anna ett steg emot dörren. — Hvad! —utbrast Sebastian — ni lemnar mig så för edra fötter utan att bevärdiga mig med ett ord, ett ögonkast? — Det beror af er sjelf att stå upp. Detta kalla förakt jagade förbittringens glöd i Sebastians ådror, men vanan att bemästra sina känslor och beräkningen al