Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 februari 1855, sida 3

sörut svängt sig på ömse sidor om Sclen; men, sedan de sått Mars till sällskap och med honom bildat en triangel (betydande befästning och fast förbund), utföra de sina verkningar mot Solen hufvudsakligen ifrån ena hållet. Följderna häraf ligga icke så nära till hands; men vid betraktande af himlahvalfvet och de andra planeternas ställning, sar man snart reda derpå, enligt de gamles sätt att tyda. Dock, som jag icke lofvat offentliggöra någon tydning af mera än det nämnde planetmötet, afbryter jag här tvärt; men får likväl nämna: att, i medlet af Maj (se Stockholms Almanach 1855), kommer Månen (Turkiet) framför (d. v. s. får S örre framgång än) Mercurius och Mars, och kniper en bit af Solens område, m. m. L.... 2. Också em Theaterrecension. (Utdrag ur ett bref.) — — — — — Och så, efter som vi hade gjort en så god marknad, så skulle vi slå oss lösa och gå på komedien, Jöns Jeppson och jag, och se på den der konstmakaren Joannovitz, som skulle kunna skasla en sattig karl af med otäcka käringar, om så behöfde s. Der skall du tro att det var något att se och att det gick konstigt till. Jag tror min själ att de der menniskorna aldrig hade tecken till ben i kroppen, för än rullade de ihop sig som nystan, än trasslade de samman armar och ben som en garnhärsva och vi voro många gånger rädda att de aldrig skulle kunna reda ut dem igen. Än hade de hufvudet mellan tärna, än satt det, med respekt till sägandes, här, än der, med ett ord, det var obegripligt hur folk hunde så krångla med sin lekamen. Och så trädde de upp sig på en lång stång, som en annan stack in i näsborrarna på sig och hängde på den; och så klefvo de på stora stegar, som Sutto fast i bara vädret, och till sluts gingo de rakt på ingenting, tror jag. Gud vet om allt det der kunde hänga så rätt tillhopa; jag ville åtminstone ingen bekantskap ha med de karlarna. Och så när gardinen drogs före, så hölls det likafullt en rar musik och då dansade åskådarne i sina bås, fastän de sutto stilla, men det hördes ändå huru bastant sötterna gick på dem, så att läktarne och hela huset gungade. Under mellanakten gjorde han den der konsten att trolla bort en elak hustru, men det var dock icke fasligt konstigt, för han ställde henne i farstun vid dörren just der jag satt, och så började han piska på och lufva henne och vräkte henne utför trappan, och hon gret och skrek; förstås att det bara var på rolighet alltihop, men tårarna rann riktigt på henne, och dumt folk lade sig till sluts emellan honom och henne. Den der trollkonsten kan väl litet hvar i alla fall, så det var ingenting att tala om. Men så kom det allrabästa till sist. Han hade i hast lagat till en hel hop lesvande gipsagubbar, som sågo så lustiga ut och stodo så styfva som pinnar; ja det vill säga, att det var också gipsagummor med, och nästan alla hade koltar och tröjor utaf skrifpapper på sig, tror jag, för de sutto så styfva utan något slags veck, alldeles som när sockerbagaren sätter en papperspåse öfver en konfektgubbe som man köpt. De föreställde kejsare och kungar och soldater och drottningar och kammarpigor, i små små kjolar, som räckte just ingenstans. Likväl hade dock kejsaren en riktig sådan der kort pallatå, som Spettoren derhemma, fast också bara utaf skrifpapper; och så stack de ihjäl honom och qvinnfolken voro också med om den saken med stora köksknifvar i händerna. Det såg så högtidligt ut, att bokhållare i staden och andra förnäma herrar, som sågo på, ropte att det var bra och smällde med näfvarna och stampade af förtjusning och skreko åt gipsgubbarna och gipsqvinfolken att de nu skulle passa på och ,ta kap, ta kap). När förhänget drogs ifrån, tyckte jag först att det kom fram en hylla med kritpipor på, men det var bara qvinnornas hvita ben som syntes. Vär skolmästare, som jag sedan träffade och som ville vara en lärd karl, klandrade likväl hela tillställningen med gipsgubbarna och sa att det var tosigt alltibop, ibland annat för att den der kejsaren aldrig blef i verkligheten ihjälstucken af några qvinnor och att han vid tillfället lär ha suttit på sin dommarestol, men icke, såsom nu, på ett stort stycke krita, samt att folket förr i verlden aldrig, såsom här gingo i bara skjortan, äfvensom att namnen voro förvridna på dem; men jag tycker att det nog kunde gå i honom såväl som i annat folk, som var der, och man kan väl icke heller begära att de riktiga namnen på så höga herrar skola utsättas på en komedi, så att de bli till spetakel för alla menniskor. — För resten var det så grannt illumineradt i komedihuset; det var 6 ljus i kronan, så att man nära nog kunde se menniskorna som sutto midtemot på läktarne. Och kallt var det icke heller, när man hade vetat, som vi, taga skinnpels och lufva på sig, åtminstone inte kallare än på gatan. Dessutom hade Sockerbagar Scherber ställt lin att traktera med punsch, som man hade kunnat så varm, om icke veden och kolen vore så hiskligt dyra i Helsingborg. Så nog var alltihop bra alltid! — — Din redlige broder Jöns Trulsson. ) Menas väl: ,Da Capok. Sätt:s anm. VYViuaikaliaskt Iennv Iina-Galasenmiat har