så full med vatten, att de måste ,segla i ett bake tråg,; slutligen nådde de en jerndörr, som de icke kunde uppbryta, men genom nyckelhålet sågo de tydligen en penningekista, på hvilken lågo en svart höna och en ,slang, (iyskarnes ,Schlange,), hvilka sprutade eld och rök. Det var makter, som sjelfvaste kornett Ola Wallstedt icke kunde rå med, och så begaf hanssitt försök. Under excellens Brahes ägotid såges några danskar hafva kommit öfver till Skarhult och erbjudit sig att framdraga skatten emot det, att de skulle erhålla hälften deraf. Exc. Brahe underrättades derom genom bref, men var nog klok att afslå anbudet. Skatten finnes sålunda ännu qvar och ger fortfarande anJedning till spökerier; så har brandvakten ofta sett en svart hund vid midnatt springa öfver gården, och under vinteraftnarne hör man stundom en jerndörr slås igen med mycket buller, ehuru någon sådan icke finnes i borgen. — En annan spökhistoria hafva vi funnit i en anteckning om Skarhult från 1747. Der omtalas, att Nils Trägårdsmästare och Sven Skytt ingått förbund med den onde och betingat sig att kunna skjuta vildt när och hvar de ville. Ester döden hade de ingen ro, och ,mycket sannfärdigt folk, hafva både sett och hört, huru de nattetid redo skrikande och stojande öfver markerna, hafvande med sig tre hundar. som de kallade ,hej,, ,lustig, och ,koras,, hvilka gnydde och gåfvo hals. Ryttarne skjöto emellanåt, men skotten hördes icke starkare än om man slagit samman ett par bälgvantar. — Sten Bengtsson i Getahuset, som under 1747 säges vara ,långt före detta afliden,, råkade en gång ut för ett äfventyr med pysslingar. En julafton hörde han huru de tappade öl ur hans öltunna, och på hans fråga, hvem det var, svarades: ,lille Wyssle Pring,. ,Nå så tappa då i Guds namn,, genmälte Sten. Detta tilltal lärer icke behagat lille Wyssle Pring, ty han aflägsnade sig straxt, lemnande tappen utdragen, så att ölet rann ut. Sten Bengtsson såg honom, när han bortsprang, och fann att han var en liten pyssling, som bar en messingskittel på armen. Då Sten Bengtsson följande dagen, som var juldagen, skulle från kyrkan återvända hem, kom han i skymningen förbi Lungbjer, och såg då till sin förvåning ljus i högen. Tvenne pysslingar trädde ut och bjödo honom stiga in och dricka julöl. Sten Bengtsson, som var en, karla-karl, och dessutom nyss hade varit i kyrkan, hörsammade inbjudningen. I högen såg han inga ljus eller ljusstakar, men likväl ett underligt sken; vid öfra bordändan satt en man, ,som hade ett hufvud, lika stort som en sjerding,, och stödde sig med armarne mot bordet; en gumma, klädd i en gammal skinnpels, satt och lagade mat; dessutom voro der många pysslingar samlade. Mannen med det stora hufvudet bjöd Sten välkommen och lät räcka honom en bägare, liknande kalken i kyrkan; men Sten såg att drycken, som till färgen liknade öl, slogs i bägaren uppoch nedvänd. Då detta förekom honom misstänkt, förde han bägaren till munnen och Jåtsade som om han drack, men slog ut drycken bakom sig på marken; några droppar kommo på rocken och brände der hål. Pysslingarne märkte dock sveket och skockade sig kring Sten med mycket buller; men han började då att med bög röst sjunga: ,Vår Gud är oss en väldig borg,. Då mannen vid bordändan hörde detta, ropade han: ,för ut honom, för ut honom,, och tyckte Sten, att stämman vrålade värre än den store ,bofgåratjuren., Sten fick ou aflägsna sig och kom utan vidare äfventyr hem. — Åulingar af Sten Bengtsson lefva ännu på Skarhults gods och kunna för den sagolystne förtälja sin store stamfars äfventyr.