alldraflesta skola återkomma vid nästa riksdag. Ty ehuru man fröjdar sig, och detta med skäl, åt de många nyttiga saker, som vid den föregående riksdagen blifvit uträttade, så må man dock ej glömma, att dessa förbättringar endast utgöra det första steget på de nödiga reformernas bana. Sådant är t. ex. tydligt förhållandet med Tullreformen, i hvilken ännu mycket återstår att göra till nästa riksdag. Detta är ock något, som i vår nu anmälta skrift blifvit ganska klart ådagalagdt, såsom läsaren kan finna af följande framställning, hvilken sörtjenar att tagas i betraktande: Tullreformens bana har ändtligen vid den nu slutade riksdagen blifvit med allvar beträdd; och om än många utaf de fattade besluten lemna rum för rättvisa anmärkningar och ytterligare Önskningar, så har dock nationen på det hela mycken anledning att glädja sig åt hvad som blifvit gjordt. Värsta föret, säger ordspråket, år i portlidret, och det kommer Du blott an på att icke stadna der, utan att fullfölja och bringa till godt slut hvad som blifvit med så lyckliga utsigter börjadt. Vid de fyra nästföregående riksdagarne hade Riksstånden stadnat två emot två rörande de direkta förbudens afskaffande, så att frågan decigenom förföll och förbuden stodo qvar. Vid 1854 års riksdag åter hafva samtliga riksstånden enhalligt beslutat de direkta inoförselförbudens upphäsvande (och blott bibehållit det enda utförselförbudet å malm). Men hvad som är mer och ändå vigtigare: genom Konstitutionsutskottets afstyrkande och riksståndens lika enhälliga afslag på Regeringens proposition om tillägget till 61 Reg.f. eller det märkliga försöket att spela de direkta förbuden öfver på de indirekta prohibitionernas eller sifferförbudens område och der sastläsa dem med grundlagsbelgd, har äfven från den sidan, som är den farligaste, nationalviljan genom sina lagliga ombud, ovilkorligen brutit med prohibnissystemet och låtit Regeringen förstå att med gynnandet och upprätthållandet utaf detta system måste vara slut. Dock äfven uti andra föga mindre vigtiga omständigheter utmärker sig karakteren utaf öfverläggningarne och besluten uti tullfrågorna vid 1854 års riksdag lika fördelaktigt framför de föregående riksdagarnes. Alltifrån 1823 års riksdag har nemligen den ensidigheten i dessa frågors behandling röjt sig, att, under det reformifvern uteslutande varit rigtad emot prohibitionerna till förmån för fabriksoch manufaktur-intressena, så hafva producent rna af spanmål och lifsmedel och flera inhemska råämnen deremot samtidigt gynnats med relatift ganska dryga till och med höga tullafgifter. En dylik ensidighet kan ingalunda försvaras, ty böga tullafgifter å lifvets dagliga, alldeles oumbärliga behof, äro af alla prohibitioner de mest tryckande, helst de tillika med sin tyngd förnämligast drabba de minst bemedlade, arbetande folkklasserna; och de äro äfven de mest principvidriga och i det hänseendet orättvisa, att för landtoch bergsbrukets produkter, såsom med få undantag mycket skrymmande och tunga, höga fraktoch magasineringskostnader m. m. redan utgöra ett ganska ansenligt af sjelfva sakernas natur förunnadt skydd, det ingen timlig myndighet kan borttaga, men hvilket icke kommer industriens vanligen lätta och föga voluminösa alster till godo. Äfven denna ensidighet och orättvisa har nu gifvit med sig, åtminstone något; och eftergiften innebär löftet om ännu mera billighet fram deles. Vidare hafva Rikets Ständer denna gång all: varligt gjort början att skaffa rättelse på de tryckande, utomordentligt höga additionella afgifterna (handelsoch sjösarts-tolags-stämpeloch vågafsifterna), hvarförutan en verklig tullreform icke låter sig utföras: till nästa riksdag bör man hoppas, att i anledning af Rikets Ständers skrifvelse med begäran om revision och reform af de länge öfverklagade tolagsförfattningarne, ett förslag skall af Regeringen framläggas och i sammanhang dermed äfven rörande stämpeloch vågafgifterna — handelsoch sjöfartsafgiften har representationen i sin makt att sjelf ändamälsenligt nedsätta. Slutligen hafva ock samtliga riksstånden under sina öfverläggningar uppmärksammat och erkänt vigten af att komma till en tullförening med Norge, och åtminstone icke nu, såsom de föregående riksmötena, genom sina beslut motverkat närmandet till detta stora mål; uti denna syftning förtjenar ock nämnas den af alla fyra riksstånden beslutade skrifvelsen till Rege ringen om medgifven transitorörelse landvägen öfver Norge till Sverige och tvärtom. Detta är den ena, och rättvisan fordrar det erkännandet, onekligen ganska vackra sidan af medaljen. Men ett opartiskt bedömande kräfver ock oeftergifligt, att skuggorna på den andra ej lemnas oanmärkta. Således, och änskönt samtliga riksstånden, genom afslaget å det föreslagna tillägget till 61 Reg.f., enhälligt hade såsom princip förkastat alla sifferförbud och alltför höga tullafgifter, blefvo likväl i föga öfverensstämmelse med detta vackra beslut en mängd ganska höga asgister, ifrån 40 och 50 till 90 och 100 procent af varuvärdet, bestämda, och tyvärr just å sådana artiklar, som, lätta att smugla, erfarenheten ock hitintills ådagalagt hafva varit föremål för en särdeles betydlig oloflig införsel, såsom t. ex. kläden, bomullsoch sidenväfnader, såkallade korta varor, cigarrer o. 8. v., all icke omnämna den starka insmuglingen af smör ifrån Finland i de norra länen och lurendrejeriet med alla slags varor öfver riksgränsen ifrån Norge, hvilket alltid måste fortfara så länge likhet i tullsatser uti bägge rikena och medgifven transitorörelse icke kommit till stånd. Fruktansvärdt är ock derföre, att de förhoppningar, åt hvilka man öfverlemnat sig om den olofliga varuinförselns upphörande och en i följd deraf mycket ökad tullinkomst, icke kommer att i verkligheten slä ut efter beräkning. Nu anförda rättvisa klander träffar dock långt mindre riksstånden än Bevilln.-utskottet, hvilket, då det icke, som sig bordt, med tillförlitliga uppgifter öfver varuvärdena och derpå stödda beräkningar motiverade de af detsamma föreslagna tullafgifterna, i sjelfva verket hade lemnat Ständerna att besluta i ämnet med förbundna ögon. I allmänhet tyckes utskottet vid uppgörandet af tullbestämmelser och dess partielt föreslagna nedsättningar hafva gått temligen legert att icke såga inkonseqvent och principlöst till väga, och ansett all rättfärdighet unnpnfvlid blott dermed att det tillstvrkte da .