Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 februari 1855, sida 1

och förgåätande den befallning som qvarhöll henne, hade Anna ilat mot lönndörren bredvid nichen, och genom hastigheten af sina rörelser dragit med sig sammetsförhänget, som fastnat mellan dörren och vid dess häftiga tillslutande lossnat från sitt säste. Men icke nog med detta, hade äfven hennes halskedja i farten häktat sig vid nyckeln i dörren, hvarvid låset af kedjan sprang upp och densamma nedföll straxt innanför dörren. Under den allmänna förvirringen som uppstod, var Radziejowsky den ende som observerade det glimmande guldet; men fruktande att fästa uppmärksamheten och förvärra den redan nog kinkiga saken genom att upptaga det, nalkades han endast stället och satte sin fot på kedjan, afbidande utvecklingen af detta uppträde. Den fullkomliga sjelfbeherrskning, hvarmed Karl Gustaf dolde sin förtrytelse och bibehöll sin värdighet, vände missnöjet så mycket starkare emot drottningen, då fremlingen med ett språng hoppade ned från piedestalen och kastade sig för drottningens fötter. — Nåd! — utropade han. — Nåd, o, stora drottning, nåd! Blicken en gång riktad uppåt, mot de strålande regionerna, stannar sedan med svårighet vid jorden. Efter att hafva skådat den och de lysande stjernorna, hur arma synas ej stoftgranden i gruset? O, drottning, jag har icke förmått rycka mina blickar från den höjd, der så mycken klarhet bländat dem. Återsjunken ned till den jordiska hvardagsstråten har en svindel följt mig, som nekat mig allt annat medvetande än om den bittra lotten såsom en ringa dödlig, och jag sökt ett täckelse, bortom hvilket mina ögon ännu skulle skåda den glans, hvarefter de törsta. Det tillhör er konungsliga värdighet att straffa eller tillgifva. Min brottslighet är er bekant, och jag eger intet att såga till ursäkt derför. Ingenting kunde vara Kristina mera välkommet än denna fintliga vändning af saken, som befriade henne från delaktigheten i ett, af hvad anledning som helst, henne ovärdigt spioneri, och gjorde ett uppslag, som gaf henne en förvändning att helt hastigt asbryta hela upptradet, i det hon med en mine, hvari hon försökte inlägga mycken stränghet, sade till den sig anklagade: — Gå bort! Men var säker att ni skall så den lön ni förtjenar! — och derpå lemnade kronprinsen sin hand för att af honom föras tillbaka till sällskapsrummen. (Forts.)