Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 februari 1855, sida 1

sitt uppdrag, och hade just lyckats värfva de önskade åhörarne i en krets omkring sig, då Bourdelot tradde öfver tröskeln och gaf det äskade tecknet. Under den artigaste förevandning i verlden förde den sluge polacken den vördnadsvärda skaran emot det lilla kabinettet och inträdde på samma gång som drottningen från bibliotheket. Hvilket skådespel möter här! Förvåning, harm, blygsel och förtrytelse blossa upp på allas kinder, under det alla blickar sänka sig emot jorden för att dölja det dubbla vittnet till den anklagelse, som hos alla höjer sin röst. Sjelfva drottningen stod förvirrad och bringad ur all fattning vid den syn som framställde sig, och som var så föga egnad för hennea triumfer. I stället för den tillämnade scenen ser hon gardinen framför nichen falla och sin spion derbakom afslöjad. På den plats, som var ämnad för hennes store faders ädla bild; på den piedestal som bar hans namn och dater i gyllene inskrift, stod, med ett tvetydigt smilande på sitt sydländska ansigte, den i manlig! drägt spinkiga gestalten, som nyss förut visat sig såsom Urania. Innan vi gå att fullfölja förloppet af denna oväntade händelse, torde vi bär böra hejda oss för att för läsaren berätta! hvad som föregått i kabinettet och derifrån förklara orsakerna! till densamma. Anna hade, då hon på drottningens befallning infann sig i kabinettet, och der satt sig ensam med prinsen, fattats af en outsäglig plågsam känsla, och en stund af den mest pinsamma förvirring hade uppstått, under det han fixerade henne med, blickar, som läto henne förstå att han ingenting förändrat af de: känslor hon en gång ingifvit honom. Under det förkrossande intrycket af den ensamma, den från alla naturens ömmare band lösryckta belägenhet, hvari hon befann sig, och hvilken af de sednare händelserna med skarpa drag blifvit henne stäld under ögonen, hade hon med ett, så att säga, barnsligt svärmeri fästat sig vid den enda synliga panten hon egde från en tid då en far, en moder och ett hem omslöto en lycklig barndom, nemligen vid! den massiva guldkedjan, som hon från sina späda år aldrig lemnat. Vid denna hade hon tusende gånger, under de öden som; sednast drabbat henne, åkallat sin moders skyddande ande och sin faders valsignande förböner, och hade liksom instinktmassigt omfattat den med sina händer och tryckt den mot sitt hjerta, ! under det hon känt sig ett mål för prinsens lågande blickar. Eldad af hennes skönhet, som genom det pietetiska uttrycket hennes ansigte antog iklädde sig en ny glans, hade prinsen icke förmått beherrska sig längre; men skygg vid hans annalkande!