Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 februari 1855, sida 2

i fruktan och knapphet. De flesta lärarinnor i vårt land dela deruti lika öde, att de ha en arbetsvecka utan sabbat, utan utsigt på en dag, om hvilken de kunde säga sig: -då skall jag hvila! Vi ha nu följt lärarinnan under hennes arbetsdag; låtom oss kasta en blick på dess afton. Nu är hon gammal, trött, utsliten, om ej ohjelpligt sjuklig. Nu behöfde hon hvila. Hvar är hennes hem, hennes hviloplats? Nu behöfde hon vård. Hon har vårdat många. Hvem vårdar sig om henne? Läraren — den manlige — delar i många fall samma pröfvande och mödofulla bana, men hans utsigt derunder är olika med lärarinnans. Staten omhuldar hans framtid och öppnar för den utsigter till frid och hedersam sjelsständighet, som helt och hållet nekas henne. Ni, sade en trött, aldrig skollärarinna till en skollärare, ni har dock framför er ett godt pastorat, men vi endast ålderdom och bekymmer. Och bekymren i ålderdomen, de likna — vi tillåta oss här anföra orden af en icke nog allmänt känd svensk författare ) — de likna dessa skogsmygg, med hvilken man om aftonen slåss — förgäsves; de återkomma ständigt, och man rifver sönder sig för eländiga myggbetts skull! En och annan lärarinna skulle möjligen under sitt arbetslif kunna sammanspara nog, för att betrygga sina gamla dar, om hon vore ensam om sin arbetslön. Men oftast har hon inom sin familj föremål för sin omsorg, med hvilka hon delar frukten af sitt arbete, sin vanligen knappa lön, till dess hon intet har öfver deraf. Och ju mera samvetsgrannt hon uppäyllt de adlaste pligter; ju bättre, ju mera sjelfuppoffrande dotter, syster, vän hon varit, dess hårdare blir den lott, som slutligen väntar henne. Vi känna dem, som efter att i mer än fyratio år hafva egnat sitt lif åt ungdomens tjenst och derunder delat sin lilla lön med gamla föräldrar, uppfostrat unga syskon och syskonbarn, ha vid ålderns inträde intet qvar, som de med trygghet kunna luta sitt hufvud till. För de lärarinnor, som tillbringat större delen af sitt lif i goda hus, der de vant sig vid njutandet af alla lifvets comforts och finare behag, är flyttningen ur välståndets boning i bristens, deras lott på gamla dagar, outsägligen bitter. Svåra nervoch ögonsjukdomar äro mycket vanliga bland de lärarinnor, som sörestå skolor eller pensioner, och de dö vanligen af långa, tärande sjukdomar, merendels beröfvade allt, som kunde hugsvala lidandets långa tid, stundom påkallande döden, på det att hvad de ännu ha qvar måtte Åräcka till, medan de lefva, — och de icke behöfva falla andra till last, en tanke, för mången vida fruktansvärdare än döden. Det är i betraktande af denna lärarinnans hårda lott och med djup känsla af, att hon i följd af hennes vigt och värde för samhället förtjenar en bättre, som vi undertecknade ha förenat oss för att söka i någon mån skydda den svenska lärarinnans framtid under sjukdomens och ålderns dagar, för att öppna för henne en gladare utsigt än den, som nu är hennes. Och vi tro, alt svenska lärarinnor desto hellre skola omfatta det förslag, som vi ha att göra dem, som den hjelp, det åsyftar att bereda, till stor del blir en sjelfbjelp, och att den sorgfriare framtid, som det erbjuder dem, väsendtligen skall bli deras eget verk. Vi ha förenat oss för att söka tillvägabringa en Understödsoch Pensionsfond, i hvilken svenska lärarinnor, som genom sjuklighet eller ålder bli urståndsatta att längre verka i sitt kall, skola ha rätt att söka och i mån af tillgångarna erhålla pensioner på längre eller kortare tid, allt efter bebofven. Pensions-fonden uppkommer genom årliga insatser af lärarinnor, hvilka ingå som medlemmar i den förening vi stiftat, och hvars medel vi åtagit oss att förvalta och göra räntebärande till deras förmån. Medlemmarne delas i tvenne klasser enligt med de insatser, som de göra i fonden. Den lärarinna, som årligen i 25 års tid insätter 15 rdr rgs, får rätt till första (eller högsta) klassens pensioner och kan vid behof inlemna till föreningens direktion ansökan derom. Pensionerna delas i tre grader och äro inom denna klass ifrån 60 till 285 rdr rgs årligt understöd. (Forts.) ) Berättelser ur svenska historien, 15 delen, sid. 122