Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 februari 1855, sida 2

Skrif till min moder; du skall återse hemmet. Berätta henne, huru vi blefvo vänner. Det skall blifva en tröst för henne, liksom d t är för mig. Han talade ej mera, utan gjorde blott ett svagt tecken mot sitt hår, som fladdrade för vinden. Fandriken förstod honom. Han log åter, då han såg det samt lade mildt ansigtet upp mot den understödjande armen, liksom för att finna hvila, samt dog med handen på det bröst, hvari han åter bragt en själ till lif. Intet tofrt öga hvilade på Richard Doubledick denna sorgliga dag. Han begrof sin vän på stridsplatsen, ensam qvar och beröfvad allt, hvad som varit honom kärt. Utom uppfyllandet af tjenstens pligter, tyckte han sig endast hafva två värf qvar att utföra här i lifvet: det ena att bevara den hårlock, som han skulle föra till Tauntons moder, det andra att träffa den franska officer, som kommenderat de soldater, för hvars eld Taunton fallit. En ny sägen begynte nu att sprida sig ibland våra trupper, och det var, att när han och den franska officeren en gång möttes ansigte mot ansigte, skulle der fällas tårar i Frankrike. Kriget fortsattes — och genom detsamma giek å ena sidan den aldrig glömda bilden af den franska ofliceren och på andra sidan dess lefvande original — ända tills slaget vid Tou