Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 februari 1855, sida 2

UInderstödsoch pensionsförening för Svenska lärarinnor. I Stockholm har utkommit en inbjudning till bildande af en pensionsförening för lärarinnor, hvilken är lika vackert assattad, som ändamålet är vigtigt och bebjertansvardt. Utan att för tillfället kunna pröfva huruvida den uppgjorda planen äger utsigter, att kunna praktiskt ge nomföras, meddela vi inbjudningen: Alla — om vi få lefva — blifva vi gamla, men alla ha vi icke utsigt till en för brist och bekymmer fredad ålderdom. Ingen samhällsklass behöfde det kanske bättre och eger det mindre, än den, som utgöres af barnens och ungdomens lärarinnor, dessa ensamma, som dock uppfostra många barn, dessa mödrar utan mödrars namn och glädje. Få lefnadsbanor äro så bestämdt banor af möda och försakelser som deras, färre ännu erbjuda mindre tillfredsställelse genom ett slutligt upphunnet mål, — arbetets bästa belöning. De så, men de skörda icke; de begynna städse, men få aldrig fullborda; de uppfostra unga, lofvande menniskor för att — slitas från dem och glömmas. Just när jag börjar se frukterna af mitt arbete, just när jag begynner rätt fästa mig vid mina elever och ser, hvad jag kan göra utaf dem, då — tagas de ifrån mig!klagade med bittert vemod en vördnadsvärd skolförestånderska vid slutet af sin lifstid. Lärarinnor i enskilta hus dela samma öden. Just när de se barnen, som de vårdat, uppväxa till tänkande väsen, när de se uppspira brodden af de frön, som de utsått, just som de begynna få glädje af sitt verk, då — få de afsked, då behöfver man dem ej mer; och all den godhet och grannlagenbet, hvarmed ädelsinnade föräldrar söka förmildra denna skickelse, förtager dock icke dess bitterbet. Gråtande trycka de till sina hjertan barnen, föremål för deras moderliga omsorger och kärlek, och gå, — gå bort i ett annat hem, att der begynna ånyo samma arbete, förnya samma erfarenheter, sluta med samma sorg. Så, till dess de ej förmå arbeta mer. Och ju mera samvetsgrannt, ju mera ömt lärarinnan vårdat sitt kall, desto hårdare är hennes öde. Barnen, som hon älskat och fostrat, sörja väl ock — ofta bitterligen, — då de skiljas frän henne, men hon vet, att de snart skola glömma henne för andra föremål, för den nya verld, som öppnar sig för dem bortom skolkammaren. Det är en gammal erfarenhet. Till dessa hjertats sorger kommer för lärarinnan det nötande af det tekniska dagliga arbetet, och — om hon är föreständerska för en läroanstalt — tyngden af de ekonomiska och administrativa omsorgerna. Det är en mycket vanlig sak, att lärarinnans helsa dukar under för de ansträngningar, som hennes befattning då fordrar, att hon blir nedbruten, gammal (utsliten är uttrycket, som lärarinnorna sjelfva begagna derför) i sortid. Lärarinnor, som gifva lektioner timvis hemma eller borta, synas lyckligare lottade. Deras befattning tillåter dem mera frihet, mera rörelse i fria luften, medför mindre på helsan tärande ansträngning, mindre sorger. Men deras bergning är oviss; deras bästa tid räcker ofta blott en kort tid, och de undanträngas af nya, friskare krafter med nya metoder. Deras dag blickar mot en molnhöljd morgondag. De måste ständigt tänka: puru länge skall man behöfva mina lektioner? God helsa, utmärkta gåfvor i deras kall skola bereda en del af dessa lärarinnor goda inkomster under några år. De sjukliga eller mindre lyckligt utrustade måste lefva