Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 februari 1855, sida 1

— Huru? Jag trodde sjelfva ödet för vanmäktigt att lägga hinder i vägen för ers majestäts planer. — Jag trodde det sjelf men det visar sig icke så. Läs! — Och hon lade honom brefvet i handen. Radziejowsky drog sig tillbaka till en obemärkt fönstersmyg och läste. — Hvad säger ni? — frågade drottningen då han återlemnade brefvet. — Jag förstår icke. — Icke jag heller, men det säkra är att en person utom min borg, och som icke kan hafva den ringaste kunskap om en plan, uppgjord, snart sagdt, i detta nu, och bekant endast för trenne utom mig, tillskrifvit mig detta. — Ett orakel i våra dagar — anmärkte Radziejowski med ett sarkastiskt leende. — Kalla honom hvad ni behagar! Det är dock förunderligt. — Förunderligt, i sanning! — Ni medger det, tvislare? — Hvem kan neka? Men det förunderliga är, att drottning Kristina icke bättre känner sin makt. — Huru? — Ers majestät underkastar sig lågornas orakelsvar. Nå väll Är icke ers majestät sjelf lågornas herrskarinna? Eller är icke snillets Gud på samma gång ljusets, solens, eldens? Skulle gudarne stycka sina gåfvor då de vilja blifve tillbedda i deras likar på jorden? Kristina log. — Ers majestät skulle låta öfvervinna sig, i stället för att pröfvande sin makt besegra det inbilska öfvermod, som mot den vågar fatta mysticismens vapen? Det skall således gifvas någon, som skall kunna säga: Jag har förmått vinna på drottning Kristina? Detta var utmaningsord, hvilka drottningens stolta sinnelag hade svårt att motstå, synnerligast som prinsen i det samma passerade rummet och styrde kosan in åt kabinettet, och ögonblicket alltså tycktes mana till ett hastigt beslut. AO