skämdhet och oårlighet, att endast vår regerings dåvarande svaghet kunde ashålla oss från att börja kriget. Angripna å ena sidan af fredsvannernas bedrägliga dogmer, å den andra af det superkloka partiet, hvars vishet be står i att spara i smått och slösa i stort, och hvars arithmetiska förmåga utgjuter sig i prunkande beräkningar om den ofantliga besparing det skulle medföra för nationen, att förminska sina försvarsmedel till något oerhördt minimum, — förlorade ministeren allt mannamod, och Ryssland begagnade det gynnsamma till. fället till mera öppna inkräktningar. I den aslagsna trakten, på 3000 mils (eng.) afstånd ifrån oss, som nu utgör krigstheatern, har det med våld uppehållit och visiterat våra handelssartyg, och utsatt dem för de mest olagliga förargelser, samt hindrat seglingen på Donaufloden, genom att låta sanden samla sig vid dess mynning, som det genom traktat förbundit sig att hålla öppen. Hvar och en af dessa handlingar kunde anses såsom ett brott mot den allmänna lagen i Europa, och ett tillräckligt skäl för fiendtligheter. Också väckte de mycken uppmärksamhet, och energiska tal höllos i parlamentet, men som intet verksamt motstånd företogs, och grefve Nesselrodes artiga noter ansågos lemna tillfredsstallande förklaringar, så tjenade hela saken endast till att föröka Rysslands oförskämda anspråk. Det vågade t. o. m. lägga beslag på engelska fartyget ,Wixen, som försökt införa en laddning salt i Circassien; och tvang slusligen sultanen att förbjuda örlogsskepp att inlöpa uti Svarta hafvet, samt förklara sig oförmögen att lemna dem tillträde hvarken i fredseller krigstider. Således befästade det sitt öfvervälde öfver nämnde haf, och genom sin flotta derstädes och den krigsmakt det när som helst kunde samla vid Sebastopol och Odessa, stod det i dess makt att föreskrifva sina egna vilkor för de olyckliga Turkarne. Allt detta fördrog vår regering med den passiva undergifvenhet hvilken så särdeles beundras utaf fredsvännerna, men hvilken, om Chathams ande hvilat öfver kabinettet, aldrig skulle hafva tålts. Kunde ni önska att edert sadernesland ännu ytterligare skulle förolämpas? I Beskrifningarne öfver alla de lidanden hvilka kriget med sig för, hafva alltid en gripande verkan, emedan de vädja till våra alsklingssympatier och kännas djupast af de mest aktningsvärde medborgare. Ni har begagnat er af denna omständighet för att ytterligare upplifva den naturliga afsky som grymhet alltid väcker hos menniskan, och ni söker på allt vis öfverföra denna känsla på dem, hvilka ni behagar anklaga såsom krigets upphossman. Ni förer edra läsare till Almas höjder, och målar med skarpa färger den förfärliga scenen, Edra ord äro väl valde och gripande; men hvarföre, om icke för att kasta en mörk skugga på edert fädernesland, talar ni endast om Alma? Hvarföre icke utmåla blodbadet vid Sinope med samma kraft, om icke derföre att det var czarens verk, och skulle hafva motarbetat det intryck ni söker väcka till hans fördel? Denna lysande episod med dess rhetoriska öfverdrift har blott visat eder som en anhängare af den monark, hvars omätliga ärelystnad varit den enda sanna orsaken till de fasansfulla scener, hvaröfver hi ömkar eder, liksom till alla de förfärligt blodiga slagtningar hvilka sedan dess ägt rum. Ni borde icke stanna vid Alma, utan att till dess fasor lägga de ännu fasansvärdare scenerna vid Sebastopol och Balaklava. Ni borde peka på de tusentals Ryssar och Turkar, Engelsmän och Fransmän, hvilka fallit i de nyligen timade slagtningar, och hvilkas blodiga, sönderslitna lik nedkalla himlens rättvisa dom öfver den som vållat ett så förfärligt offer. Jag tror med eder att den tid skall komma då man skall svara för det blod som flutit men Gud bevare mig från att tro med eder, att skulden för detta förfärliga brott skall tillräknas oss. Vi hasva gripit till vapen för att försvara den svage emot en mäktig förtryckare, för att försäkra vårt eget land, och för att bevara de ting, hvilka vi med skäl anse böra prisas öfver allt annat — för friheten och dess medföljande valsignelser, för upplysning och framåtskridande, I) för rätt och sanning. Vi strida för hela menniskoslägtets välfärd, och förtrösta på vår rättvisa sak, och på Hans bistånd, hvilken kallat oss till detta herrliga värf. I Skulden till all den blodsutgjutelse, allt det lidande, alla brutna hjertan och ödelagda hem, hvilka måste åtfölja den fruktansvärda kampen, skall påbördas den monark hvars brott