Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 februari 1855, sida 2

inskränkt inom vissa tros-satser, en sanning, som ehuru enkel och påtaglig, dock är vida mindre erkänd än den borde vara. Hufvudtendensen i Grace Aguilars ofvannämnda verk är att visa hemmets inflytande, dess kraft att qväfva de onda naturliga böjelserna och utveckla de goda, då n. b. hemmet är godt; men å andra sidan äfven det dåliga hemmets otyckliga inflytande. Och i hemmet är det modren, som är hufvudpersonen. Hvad en god, from och förståndig moder kan verka, det visar denna bok på ett lika vackert, som sannt och öfvertygande sätt. På samma gång den sramstaller bilden af en sådan moder, har ock ett föredöme blifvit gifvet, som utgör arbetets mest lärorika del. I skildringen af en mängd olika barn-karakterer, har förf:n utvecklat mycken menniskokännedom och en särdeles fin observationsförmåga och uppfattning. Med de förtjenster arbetet i detta fall äger, kunna vi ej frånkänna detsamma något för stor utförlighet, derigenom att teckningarne ingå i de minsta detaljer, hvilket dock till någon del motiveras saf arbetets ändamål, att vara mera en slags lärobok i uppfostringskonsten, än en egentlig roman. Huru vuxen förf:n eljest är detta sednare författareskap, derom vittnar t. ex. hennes historiska roman The vale of Cedars, ett i sanning utmärkt arbete, som väl förtjenade att blifva återgifvet på vårt språk. Sedan Lifvet i hemmet, hvilket trognare och rigtigare kunnat kallas: Hemmets inslytande, gjort den alltför tidigt bortgångua författarinnan bekant I för den svenska allmänheten, skulle samma allmänhet säkert äfven med nöje taga del af åtskilliga utaf hennes öfriga högst förtjenstfulla verk. Taflor ur Nalurlifvet af Daniel Muller. Likasom förut omnämnda arbete utgör en fin teckning, grundad uppå en på en gång kärleksfull och skarpsinning observationsförmåga af menniskokarakter och menniskolifvet i dess många nyanser, så vittna Mällers Taflor ur Naturlifvet om ett sinne, som med forskning och kärlek inträngt i vexternas stilla lif. Äfven här såtersinna vi samma förmåga af de finaste iakttagelser, samma innerlighet i uppfattning, samma fromma, religiösa anda, uti hvilken dessa Guds uppenbarade verk betraktas, och genom hvilken de öfvergjutas med ett nästan öfverjordiskt skimmer. Daniel Mullers arbete är derför ett arbete lika mycket för hjertat, som för förståndet. Man kan ej undgå att i detsamma se den fromme, anspråkslöse trädgårdsmästaren, Som med lika ömhet vårdar den ringaste som den praktfullaste af de lesvande varelser, hvilka han äger i sin vård, och som går der stilla och fromt betraktande och reflekterande öfver deras tysta lif. Såsom ett prof på denna anda äfvensom på arbetets stil, anföra vi följande kapitel om Vår-glådje. Man bör ofta påstås att glädjen är hjertats ensak, och att förståndet med sina begrepp måste här hålla sig fjerran, för att ej förstöra I effekten. Detta vågar jag icke underskrifva. Det sinnes visserligen nöjen, vid hvilka det är rådligt att hålla förnuftet på afstånd, för att ej gå miste om dem; men en ädlare glädje kan och måste njutas med hela själen, och vinner just derigenom sin rätta betydelse, sin högre adel. Hjertat vill också icke alltid vara ensamt med sina känslor. Vi alla kunna säkerligen mer och mindre påminna oss, att hjertat, i de lyckligaste ögonblick, sakta frågade efter orsaken till dess lycka, och känslan inträdde då äfven på förnuftets område. Men ännu mera, sedan glädjestunderna voro förbi, och vi langtade att äterupprepa desamma i minnet, frägar hjertat ännu tydligare ester orsakerna till den försvunna lyckan. Och väl oss, om densamma blifvit klar för oss i begreppet, ty nu åter kunna begreppen, i omvänd ordning, mer och mindre blifva känslor. Detta gäller äfven om vårglädjen, hvars orsaker jag här ville framställa. Utrymme och förmåga tillåta likval icke att framställningen kan blifva annat än fragmentarisk. Hvarigenom våren först och främst och kanske mäktigast inverkar på vår själ är måhända, att han stä!ler naturen och menniskan i ett närmare samband, visande att samma lif, samma lagar, samma stråfvande herrska i naturen som i menniskans bröst. Våren representerar ungdomen; menniskan knoppas, menniskan blomstrar, åtminstone i kroppsligt afseende. Och hvem känner väl naturens och sitt eget hjerta klappa i närmare samklang än den blomstrande flickan, den rastlöst sträfvande ynglingen? och när framtrader