Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 februari 1855, sida 2

medlidande kunde hon väl hafva känt, och det skulle hon ock, jag vet det, hafva känt till sitt yttersta; men nej — ack skona mig, sir! Jag är en stackars förkrossad usling, helt och hållet öfverlemnad åt er barmhertighet; och han vände sitt ansigte mot väggen Samt utsträckte bönsallande sin hand. eMin vän — begynte kaptenen. eGud välsigne er, sir! snyftade menige Doubledick. Du står vid vändpunkten af ditt öde. Fortsatt blott din vadjobana något längre, och du vet hvad som sker. Jag vet sjelf bättre än du tror, att sedan det skett, är du förlorad. Ingen, som kan fälla dessa tårar, skulle kunna bära sådana brännmärken. Derom är jag öfvertygad, sir, svarade Richard Doubledick, med låg, darrande röst. Men hvarje menniska kan, hon må vara ställd än så lågt, göra sin pligt, sade den unge kaptenen, och genom att uppfylla den kan hon vinna aktning af sig sjelf, om ock hennes förhållanden skulle vara så olyckliga och af en så ovanlig beskaffenhet, att hon ej skulle kunna vinna någon annan menniskas. En simpel soldat har, ehuru du nyss kallade honom en stackars best, den fördelen i de stormiga tider, hvari vi lefva, att han alltid har en skara af deltagande vittnen till att se