för den ålderstigne hans ungdomsgladje, hans lefnads vår, klarare och bestämdare än om våren? och derföre är vårglädjen hos de gamla blandad med något vemod. Men själens vår sträcker sig oändligt mycket längre än kroppens. Den egentliga våren för själen upplefva väl icke många menniskor här: kroppens tilltagande skröplighet träder emellan som en kall frostnatt, och först under en annan sol förbida vi den rätta våren. Och derföre blandar sig äfven i ungdomens vårglädje en obestämd längtan, som ej kan tillfredsställas, och den liknar hemlängtan, såsom den ofta hemsöker främlingen, om han också vistades bland jordens ädlaste folkslag. och i de herrligaste trakter. Menniskans högsta bestämmelse är. att skrida fram, och ett verksamt framåtskridande be tecknar våren. Vintern, churu verksam för de kommande årstiderna han än må vara, är hans verksamhet dock mera fördold och för våra ögon i allmänhet mera förstörande än skapande. Våren deremot förvånar genom sin skapareförmåga lika mycket som den förtjusar genom sjelfva de föremål han frambringar. Jemför den svarta åkerjorden, kort före vårens början, några veckor sednare med de grönskande fälten, skogens nakna träd med de löf rika kronorna, liflösheten och den graflika tystnaden i den fria naturen om vintern med det tusenfaldiga lif, våren förmår att väcka, och du skall få en bild af vårens skaparesörmåga. År du något litet naturforskare, så framträder för dig vårens verksamhet i ännu högre grad. Då vet du huru t. ex. i en liten planta safterna inom få sekunder cirkulera genom tusende celler, huru de användas, förändras och ombildas; huru i minuten hundrade celler och tusende små gröna korn blifva sårdiga och ordnade efter de strängaste lagar, och ändock ser man icke att våren skyndar, och ändock antyder han icke: jag har så bråttom, så bråttom! och han förstår, så mycket möjligt är, att till sin fördel använda ljus och mörker, storm och regn, kall och varm temperatur. Det är klart att den flitiga, den verksamma menniskan, måste hafva en renare vårglädje, ty naturens lif och hennes stå i närmare samband med hvarandra. Våren ger oss äfven en skön bild af fram åtskridandet. Hvarje stund af hans tillvaro är icke allenast betecknad med skapelser, utan han visar äfven genom dessa skapelser ett framskridande till en högre bildning. Först frambringar han löf, gräs och de första värblommorna, dessa med blekare färger, men det dröjer icke länge, innan de blifva allt skönare, antaga doft och färgprakt, till dess han med törnrosen sätter kronan på verket. Han ger oss äfven en bild af ihärdighet och flit, ty icke genom stora, väldiga krafter, utan fastmera genom ihärdighet och fortsatt verksamhet åstadkommer han sina sköna och mångfaldiga verk. Våren är älven, liksom menniskan, beroende af ödet. Mången hoppgifvande knopp förstöres af kalla nattfroster, knäckes af stormen eller försmäktar i torkan. Jag behöfver icke närmare utveckla detta; vi alla hafva erfarit det mer eller mindre på oss sjelfva och andra. Men utom det att våren ställer oss i ett närmare samband med naturen, ger han oss äfven mången anledning till lycka och glädje, och vill jag här uppräkna några af de förnämsta. Allt verkar starkast genom kontrast emedan det framstår genom densamma så mycket tyd ligare; så äfven våren, som med sin föregångare, vintern, utgör bjertaste motsats. Ofta, när vi äro omgifna af ett blomstrande landskap, framträder vinterns bild i vår inbillningskrast, som en väl anbragt skugga, som icke förmörknar utan tvärtom höjer vårens ljusa färgor. Våren är hoppets tid. Ängens första grönska lofvar oss mera än guld och gröna skogar, lofvar tusentals blommor, lofvar löf, frukter, lador fulla med säd, sogelsång, varma dagar, ljusa nätter m. m.; sommaren är mera enformig och tryckande genom hetta, och hösten, så troget han må uppfylla vårens sköna löften, efterföljes ändock af den kalla, ovänliga vintern. Våren är frihetstiden, vintern deremot despötismens. Den sednare lägger sin hårda jernhand på sloran, och som en strang censor undertrycker han allt blomstrande, utom isblommor, och sjettrar strömmarne i deras fria lopp. Men våren frigör icke allenast alla krafter, utan understödjer dem äfven till deras skönaste utveckling. Han regerar med en mild spira; derföre lyda honom alla hans undergifna med glädje. Alla knoppar skynda att utveckla sig, och alla frön sträfva uppåt i ljuset och bilda blad efter blad, och alla blommor skynda att slå ut. Menniskan längtar efter omvexling, efter nva bilder, efter nya ideer, och ju mera och ju skönare dessa tillströmma henne, ju lyckligare blir hon. Ett och samma, om ock skönt, som