Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 februari 1855, sida 1

gar. Vi gingo att strida emot en mäktig siende, i förening med en tapper och skicklig bundsförvandt. Icke blott känslan af pligt utan älven en värdig känsla af nationalstolthet borde hafva drifvit de män, som suto i styrelsen, att använda de största talanger de kunde finna, för att ingå i en ädel tällan med vår bundsförvandt och fullgora vår andel i den stora striden. Men huru många äro de, som blifvit anställda vid generalstaben på grund af deras förtjenster och duglighet? Det är allmänt kändt, att ifrån högste befälhafvaren ända ned, hvarje man i staben handlat under inslytandet af ett öppet savoritskap. I narvarande stund, ester alla ärosulla bragder och lidanden, efter det så många officerare utmärkt sig säsom tappre, skicklige, duglige i aktion och i enskiltheterne af den dagliga tjenstgöringen; när nationens hjerta blifvit rördt af dess söners tapperhet och faror; när ibland de ringaste och obildade det råder en anda af sjelfuppoffring och glömska af små motiver, som gör oss stolta af vår stam; när de ringa öfverlefvornas af den engelska armen räddning beror på den militära förvaltningens duglighet och kraft — i detta ögonblick är lord Raglans stab nästan uteslutande sammansatt af hans egne slägtförbindelser. På ett samiljeförhållande beror sålunda Storbrittaniens öde såsom militärmakt! Huru länge skall man känna detta, men tiga, af fruktan att stöta några enskiltes ömtålighet? Det är nu ej tid längre att tala om foglighet och undfallenhet och vördnad för personer, som visa hvarken nit, duglighet eller känsla. Bristen af en militärisk uppfostran för våra officerare är sorgligt kännbar. Man behöfver ej äga mycken bekantskap med strategiska angelägenheter för att fatta detta. Det faktum, att närhelst man önskar någon undervisning rörande någon sak, som ligger utom den vanliga regementsexcercisen, så måste man vända sig till en fransysk officer, är nog för att visa, att det ligger någon skillnad emellan de två tjensterna, och att ingen födes till general mer än till lagstistare. Fransmännen hafva under fälttåget uteslutande uppehållits genom sitt förträffliga militära befordringssystem, hvilket, ehuru det ej kan skapa genier, dock alltid kan betrygga tillgången på män, som passa för krigets vanliga förrättningar. General Canrobert säges ej vara någon man af stor talang, ehuru hans andre man i befälet, general Bosquet, otvifvelaktigt är det. Hvarje man känner så i grund sin tjenst, hvar och en intager så naturligt sin plats, att om ock ett fälttåg ej kan bli lysande, så kan det dock sällan fullt misslyckas. Vi hafva sett huru Fransmännen äro födda och klädda, huru, med ringa transportmedel, de hafva ingenting saknat; huru deras lazaretter äro rena och luftiga, under det våra egna hafva varit hålor af smuts; huru deras läkarevård aldrig svikit; huru deras soldater äro friska och starka, väl klädda och logerade, under det våra likna spöken med insjunkna ögon och kinder, förfrusna, hungriga, hopplöst sjuka och döende. — — — — — — Den stora skillnaden emellan den fransyska och brittiska officern är, att den förre är en man af yrket, den sednare en amatör. Den ene känner sin sak, emedan hans lif är ägnadt deråt; den andre är ganska ofta okunnig, emeda utetäta cocluvundada han . 194ck Of TI