Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 februari 1855, sida 1

han blott med halfhög röst vågade utstöta, skyndade han att svepa sin kappa omkring sig och taga sin tilllykt bakom en hög trappa, som stod i ett hörn af rummet, der äfven ett par packlårar med nyss anlända, och ännu ej uppackade böcker. befunno sig, hvilka erbjödo honom ett godt skygd. Knappast! hade han här hunnit undangömma sig, hvilket syntes honom säkrare än att fly, då bullret af dörrens öppnande och tillslutande möjligen skulle hafva förrådt honom, innan han såg drottningen från kabinettssidan inträda, beledsagad af en man bärande en silfverarmstake i handen, och med ett ansigte, som! med sin framstående, skarpt tecknade näsa, sina svarta, runda och glänsande ögon, sin djersva blick och sitt uttryck af trotsigt mod hade någonting af roffogel i sitt tycke. Min kära kansler — började drottningen under det hon vårdslöst kastade sig i skrifstolen, hvilken, jemte bordet hvartill den hörde, utgjorde rummets enda möbel. — Ni måste vara mig behjelplig i en plan, den jag uppgjort för att göra denna afton till en segerfest för mig. — När bereder icke drottning Kristina sig en sådan, antingen hon visar sig i konungamanteln eller förklädd i herdinnans enkla drägt? — svarade under en djup bugning den tilltalade, som emellertid satt ljusstaken på bordet framför drottningen och stannat gent emot, hvilket gaf Sebastian ett ypperligt tillfälle att beskåda den honom okände mannen och fatta sina föreställningar om den karakter som bodde under de så eget tecknade anletsdragen. — Bra, min kära kansler! Men tiden tillåter oss icke nu att uppehålla oss vid dessa saker. Ni måste histå mig, hör ni. — En högre lycka kan icke tillskyndas mig än att vinna en sådan ära. Ers majestät eger endast att befalla, och mitt lif, mitt blod . ... — Håll! Vi skola stanna vid mycket mindre! De goda herrarne i rådet lemna mig ingen ro för deras böner, att jag måtte skänka min hand till kronprinsen; den gamle rikskansleren vill i synnerhet aldrig lemna mig någon ro för sin enträgenhet. Jag önskar jag kunde sammanviga dem sjelfva allesammans med honom för att få reta deras svartsjuka och skratta åt deras ömtålighet att få behålla honom för sig sjelfva. Emellertid vill jag bereda mig ett tillfälle att en gång för alla blifva qvitt deras envishet. Den lille borgmästarn ), lärer redan länge ) Så brukade Kristina på spe benämna Karl Gustaf för hans korta fetlagda figurs skuld. . ö ö ö ö ö ö ö ö