Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 februari 1855, sida 1

—— ——— — ned-tiga till jorden och förara dessa dödliga den dryck och den spis som förlanar en evig ungdom. Drottning Kristina hade vid det lysande skifte, som med denna period inträdde i hennes hoflefnad, kallat till sin hofmästarinna den knappast tjuguåriga enkegrefvinnan Maria Sophia Oxenstjerna, född De la Gardi, och brudgummens Syster, hvars utomordentliga och etheriska skönhet tog rangen till och med af hans bruds. Som on värdig Gonymedes bredvid denna Hebe, hade Kristina valt Axel, samt utnämt honom till kapten vid sitt garde och kammarherre vid sitt hof, för att härigenom gifva honom den rang, som berättigade honom att upptrada bland de öfriga höga medspelande. Nu var allt färdigt och klart för att slå de goda svenskarne si ögonen med af dem aldrig sedda ting, och förblända dem med gudars prakt. Dagen var redan inne och stunden för handen, då herdefolkets flock skulle lörsamla sig i drottningens smårum. ben troppade till och blef snart sulltalig, med synbar taslan mellan sig att i ensaldens dragter kunna insmugla rikedomens slösande ståt. Den hade icke länge varit samlad innan drottningen inträdde och med sin snabba blick genomfor den, hvarvid hon genast frågade efter sin hosmastarinna. Alla förundrade sig ölver hennes dröjsmål utan att någon kunde upplysa om orsaken dertill, och gref Magnus försökte ursäkta. sin syster, med slorsakran att hon i ögonblicket måste komma. Emellertid syntes hvarje nytt ögonbliek, som förlopp under fruktlös väntan för den otaliga drottningen vexa till fördubblad längd och hennes missnöje blef derunder allt mer och mer synbart, tills hon slutligen tillsade Anna att gå och underrätta grelvinnan om att hon väntade henne. Då Anna inträdde i grefvinnan Oxenstjernas rum fann hon der allt i den yttersta förvirring. Grefvinnan hade nemligen anfallits af ett häftigt illamående, just som hon skulle börja sin toilett. och låg ännu sanslös under sina kammarjungfrurs händer. Alla voro sysselsatta omkring henne, hvarför ingen hade tänkt på att underrätta drottningen om orsaken till hennes uteblifvande. Genom gresvinnans toilettrum drog sig Anna tillbaka, der den enkla men lysande dragten — den lätta draperade gasen, luftig som en vårsky och bländande som en nyfallen snö, diamant agralerna, blomsterdiademet, inslatadt med blixtrande juveler och berdestafven med sladdrande rosenröda band — låg utbredd. Vid åsynen af allt detta fattades Anna af en underlig känsla, och dragen af en oemotståndlig instinkt stannade hon framför spegeln och började smycka sig. Den ena prydnaden liksom