Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 februari 1855, sida 1

visade den tidens förödelse, hvaråt detta rum varit lemnadt. Allt var mörknadt, fuktadt, neddammadt. Katarina såg sig omkring åt alla sidor. En rysning skakade hennes lemmar och hon sjönk ned på sina knän, midt i rummet, öfverströmmad af det kiara eldskenet och utbrast med sammanknappta händer: O barmhertighetens Gud! Med hvilka rysliga minnen vill du ej fresta min sjal! Hur talar ej allt här till mig om de brott och olyckor, som förnedrat min stam och tryckt dess ättlingar i stoftet? Utan detta, hvad skulle jag ej kunna vara? O, konung Erik, hvilket arf har du beredt åt dina efterkommande, hvilket straff har du dragit öfver deras hufvuden? Mer i ditt forbarmande, o Herre, skall du icke dömma svagheten efter samma mått som den kalla beräknande grymheten och våldet. Du ser alt konungahjertan äro menniskohjertan, och att förvillelserna finna lika många vägar till de ena som till de andra. bå du täljer brottens mangd och mäter dess storhet, skall du också mata frestelsernas, och den svaga kraf ten att motstå. Dersor skall säkert du mildare dömma honom, den arme, till hvars fall blefvo ställda en kronas glans, en niding till vän, och ett hjerta utan kraft! — Hon lutade sitt ansigte i sina händer och tårar sköljde öfver hennes åld iga kinder. Derpå uppreste hon sig lugnad, förmildrad och frid ull. — Barn, — återtog hon. — Vår Herre leker ibland med menniskornas meningar på ett underligt sätt. Det faller mig någonting in. Lägg ett träd till på elden! Vi måste ha ljus i rummet! bå jag var barn hörde jag ofta min farmor tala om den förlärlige mannen som forledde hennes make till alla de brott, för hvilka han fick plikta med sin krona och sitt lif. Hon sade mig en gång, att från Göran Persons sofkammare, från detta rum der vi stå, gick en hemlig gång inuti muren, till de sangelserum hvari han i hemlighet lat inspärra dem, som voro misstänkta hos konungen eller honom sjelf misshagliga, på det han skulle kunna mätta sina ögon med sina oflers lidanden, spionera på dem och äfven kalla konungen till vittne på de obevakade ögonblick, då deras förtvillan dref dem att nedkalla himlens hamd öfver deras plågare. Hvem vet om icke Arnold gömmes i ett af dessa, såsom de strängaste. Vi måste soka. Det kan åtminstone förkorta den tid som fasan undanrycker sömnen. (Forts.)