Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 februari 1855, sida 2

äktenskap med en svensk adelsmans dotter, och jag blef srukten deraf. liga stamfars första gemål, prinsessan, som äfven på mödernet tvingade kungablod i den första Vasaprinsens, min farfars ådror, och efter dennes gemål, hvars qvinliga mildhet blef hennes rätta majestät. Då min fader efter många års landsflykt fick tillåtelse att återse sin moder i Reval, medförde han mig, ett årsgammalt barn, att uppfostras af henne, som i motgångens skola lärt att förvandla mensklig svaghet till he gonadygder. På det sköna Ljuxala vexte jag upp. Der fästade jag mig tidigt och varmt vid en ung flicka, min lekkamrat, som sedermera gifte sig med Johan Messenius, fången på Kexholms slott. Jag hade nyss före henne äfven ingått äktenskap med en svensk adelsman af gammal ätt, men med medelmåttig förmögenhet. Då min vän födde sin första son, hade jag efter en kort modersfröjd bäddat min i grafven. Hon var för svag att uppföda sitt barn; jag blef dess amma. Det var ur mitt bröst Arnold Messenius diade den mjölk, som gaf näring åt hans första lif och med detta åt hans känslor. O Kristina, om han brutit i undersåtlig pligt och tro, strasla icke honom, straffa mig! Som ung glödde mitt bröst af hat mot den gren al Vasahuset, som innehade thronen, hvilken bort tillhöra den, från hvilken jag stammar, det glödde hat mot din fader, mot dig och de ofödda slägten, som från dig skulle se lifvet. Från mig utgå de känslor, du hos Messenius vill straffa. Låt hamden falla på mig! Jag är den brottsliga! . . — På mig, om ni fordrar ett offer! asbröt Anna — Jag är den enda, verkligt skyldiga. Det var jag, som uppdres Arnolds ärelystnad, då han ville skänka mig sin kärlek; jag försmådde ett hjerta utan rykte, utan anseende. Det var mitt bifall han trodde sig vinna, af mig han väntade sin belöning om han segrat. Mätta er hämd på mig, jag är den brottsliga! Kristina var öfverraskad och villrädig. Det syntes verkli gen som om en mildare röst velat tala i hennes själ och hejda den obeveklighet, hennas stolthet som drottning, och ännu mer, hennes djupa misskännande af sitt värde som qvinna, gjorde henne till en dygd. — Du är ölvervunnen! Segren är vår! utropade Katarina och slog tillsammans sina händer öfver sitt hufvud. Detta var förmycket för den stolta drottningen. Att visa sig besegrad tillät henne icke högmodet. Hon räknade det sig värdigare att sjelf vinna öfver sina bättre känslor, än låta de samre ösvervinnas af en annans makt. I dopet blef jag kallad Katarina efter vår konungs