Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 februari 1855, sida 2

Enskilta underäattelser i mängd bestyrka, — om det ordet här är riktigt på sin plats — dessa Österrikes krigiska afsigter. Så t. skrifves till Köln. leli-från Gallizien under den 17 Januari, att rustningarne, hvilka ej ett enda ögonblick blifvit afbrutna genom sredsunderhandlingarne, i kraft af nyligen anlända order, sortsattas med största ifver. Mången betraktar till och med Österrikes fullständiga anslutning till vestmakterna redan för ett gilvet faktum, såsom t. ex. en pariserkorrespondent i Augsb. allg. Zeit. hvilken skrisver, att kejsaren af Österrike, för att offentligen lägga i dagen att Österrike till principen, i enlighet med 5:te artikeln uti fördraget af den 2 Dec., redan befinner sig i oslensist förbund med vestmakterna, ämnar utse en af sina generaler till. militärfullmäktig hos Fransmännens kejsare och redan derom på officiel väg underråttat Tuilirierkabineftet. Denne militär-fullmäktige skall med franska regeringen aftala den vidare operationsplanen. Slutligen få vi såsom en ytterst krigisk symptom framhäfva den i går meddelade telegrafdepeschen, enligt hvilken 100,000 man franska hjelptrupper skola under loppet af denna mänad genom Schweiz och Piemont marschera till Österrike. Då källan till notisen ej anföres, kunna vi visserligen icke afgöra hvad grad af tilltro den förtjenar. Otrolig låter den imel lertid ingalunda. Bekräftar den sig, följer deraf, att offe nsiv-förbundet emellan vestmakterna och Österrike kommit till stånd och att sistnämnde makt, emot hvad mången skulle hafva förmodat, kommer att förena sina vapen med de alherades emot Ryssland. Den frågan, hvad Fransmännen skola göra i Österrike, torde man kunna besvara dermed, att det, enligt all san nolikhet, gäller ett insall i Polen af de förenade franska och österrikiska armåerna. För detta antagande tala flera skäl. Vi behölva endast erinra om de i franska utrikesministerns depesch framkastade antydningarne, för att visa, det ett infall i Polen ingalunda är srammande för de aliierades planer. Vi halva på senaste tiden sett flera anekdoter och rykten anspela på återställandet al det gamla Polens oashangighet. Man har tillochmed gjort sig det besväret att gissa på hvem som skulle bhfva konung i det återupplilfvade polska riket. Är det sannt hvad som uppgifves, att flera af dessa anekdoter ha ett diplomatiskt ursprung, så tyckas de bevisa om ingenting annat åtminstone att man i de högre politiska kretsarne sysselsätter sig med ifrågavarande vigtiga ämne. Innan vi lemna anckdoternas kapitel, torde böra tilläggas, att sjelfva kejsar Napoleon, enligt hvad det förtäljes, lär intressera sig lifligt för den idgen att återskänka Polen sin srihet och sjelsstandighet. Måhända lifvas han härvid af den önskan att godtgöra sin store farbroders fel, hvilken 1812 till sin egen stora skada svek sina Polackerna gifna löften att återstalla deras oafhängighet. Det kan möjligen invändas, att Fransmännen skola bistå Österrikarne emot ett eventuelt kom bineradt anfall af Ryssar och Preussare, men tarlvades ett dylikt bestånd, kunde Fransmännen i sanning bespara sig marschen till Österrike, då de endast behöfde uppstalla en arm emot preussiska rhenprovinserna för att hålla Preussen i schack och afhålla det ifrån hvarje anfall på Österrike. En annan invänning låter förr höra sig nemligen den, att polska frågan är af så ytterst ömtålig beskaffenhet, att vestmakterna ej skulle våga att röra vid den. Såsom ett af de vig tigaste bland de skäl, som i detta hänseende bjuder dem den största återhållsamhet och forsigtighet, hör man anföras, att Preussen och Österrike skulle, om ett fritt Polen återupprättades, sväfva i en ständig fruktan för att mista de landskap, som de tillroffat sig vid Polens delning. Hvad Preussen beträffar, så har denna makt, genom sin tvetydiga politik, försatt sig i en sådan ställning, att det ej ger na kan hafva att vänta några konsiderationer. Hvad åter Österrike anbelangar, skulle troligen