Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 februari 1855, sida 1

— Hvem jag är? det skall föga glädja dig att veta. — Om din iinghet tillåt min höghet att fästa sig vid ditt uppförande, skulle du få erfara hur ett sådant gäldas. — Hvad har jag sagt, som kan förtörna dig, drottning? — Du tiger. Godt! Jag vill då säga dig mitt ärende; men icke i något vittnes närvaro. — Och hon visade dervid på Sebastian. — Tala, jag befaller dig! — Löt först den der gå ut. — Nej! Jag vill att han qvarstannar. — Nej, drottning, nej! Jag kan icke säga dig milt namn i hans närvaro. Det tillhör icke främmande öron. — Om jag befaller dig säga det? — Så tiger jag dock. — Qvinna! — utropade drottningen med en panna som blossade. — Var qvinna, drottning; var mild, var barmhertig! Aflägsna honom! Sebastian, som hittills oupphörligt haft sin blick fästad på den yngre af de inträdande, vände sig nu till drottningen och sade: — Den qvinnan måste vara ifrån sina sinnen. Tillåt, att jag skiljer henne ifrån ers majestäts närvaro. Kristina som var både öfverraskad och uppbragt till en grad som gjorde henne ömtålig för allt, svarade helt tvärt: — Tror ni icke jag vet, att sjelf ge min vilja tillkänna? — Tillgif min fruktan för ers majestät . . . Jag tillstår att denna qvinna syns mig farlig invid er person. — Ha, ha, ha! skrattade Kristina. — Rädslan hör till de lärdes svagheter, men drottningen delar den ej. Lemna mig. — Jag finner mig missförstådd, — stammade Sebastian. — Men jag hoppas hafva uttryckt mig nog tydligt, för att ej löpa fara blilva detsamma. — Ers majestät, ensam? ... — Med en qvinna. Ha, ha, ha! Hvilket hjeltemod! Gå ni hem och tänd upp elden på er mystiska härd, och spörj edra lågor om någon fara hotar mig, och kom då till min bjelp. l Flat men motsträfvigt drog Sebastian sig mot dörren. Knappast hade han tillslutiv den efter sig, innan Anna — ty det var hon och hennes följeslagerska som vi se här —