Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 februari 1855, sida 1

— således tror på en — medicinsk reform, som skall uppföra en ny medicin på grundvalen af physiosophiens och theosophiens sammanslutning (utan förblandning), d. v. s. på naturforskningens och bibelforskningens intima förening — en reform, som således organiskt sammanknyter denna nya medicin med den fordna kristliga, den Salernitanska skolans, som uppspirade från Monte Casinos kloster och under perioden från åttonde till tolfte århundradet uppvisade en blomstring, som förtjusar betraktaren genom sina urkunder, en skola hvars läkare togo patienten i anspråk i helheten af hans varelse, såsom både andlig och lekamlig menniska, och som förenade i sina botningsåtgärder både andliga och lekamliga läkemedel — om jag säger läsaren att jag sträfvar att utbilda den badort jag förestår till likhet med den botningsanstalt, som småningom uppväxte på Monte Casino, att jag tror på det gudomliga i konsten, tror på den animala magnetismen, tror på bönens makt, d. v. s. tror på möjlig öfvernaturlig botning genom undergöraren Christus, som sagt: Mig förutan kunnen J intet göra, och vidare sagt: I mitt namn skola de (troende) utdrifva djeslar, — — — på de sjuka skola de lägga händerna, så varder det bättre med dem, så har jag angifvit hufvudsakliga orsaken till den ovilja och bitterhet, som mitt uppträdande i egenskap af naturläkare flerstädes retat mot min person. Att slösa ord på motståndare sådane som Bonsdorff och Qvartus skulle säkerligen till intet gagna; men väl finner jag, för den stora sakens skull, i deras anfall ett skäl att, såsom nu, ställa ett ord till allmänheten, hvilket sker under bön till den Allsmäktige, att han hädanefter som hittills måtte välsigna mitt arbete med framgång att lindra och bota olyckliga medmenniskors lidanden. Söderköping d. 23 Jan. 1855. J. O. LAGBERG. Med all aktning och förkärlek för naturmedicinen och vördnad för så väl d:r Lagberg sjell som för de auktoriteter han åberopat, kan red. ej undgå, att reservera sig mot de här sallda omdömena och uttrycken rörande den gamla, s. k. Åallopathiska läkekonsten. De må vara sannt, att den, liksom all annan vetenskap. har varit fången under stora villsarelser och misstag; det må ock vara sannt, att många af dess idkare tagit lexlasningen för insigter och receptskrisningskonsten för lakarekonst, samt dermed likasom legaliserat sin okunnighet och deraf härslytande origtiga och förderlliga ordinationer; men emot detta skuldregister har dock den medicinska vetenskapen äfven att uppställa en meritförteckning af många, oändligt många räddade menniskolif och lindrade plågor. Efter den regel, som d:r L. uppställt, skulle vi nödgas fördomma nästan hvarje yttring af det menskliga själsarbetet, både hvad konst, vetenskap, politik och statshushållning angår. Det sinnes ej någon gren af alla dessa ämnen, deruti icke svåra misstag blifvit begångna; deruti ej det svaga menniskoförnuftet under sin utveckling, fått arbeta sig fram genom och under villsarelser. Skulle man nu våga påstå, att det varit bättre om inga läkare någonsin funnits, så skulle — — ——