Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 februari 1855, sida 1

dömen — skarpare än någonsin en vattenläkare fällt — jag här anfört, alla intaga hedersrum i läkekonstens annaler, så ser läsaren först och främst att jag, som för det mesta gillar dessa omdömen, befinner mig i särdeles godt sällskap, (vid hvilket förhållande jag måste önska, att han ville till min fördel erinra sig ordspråket: ,,Säg mig med hvilka du umgås, så skall jag säga hvad du är för en.) och skall föröfrigt, om han läst folkskriften Hdelsovännen, erkänna hur jemförelsevis skonsamt jag utlåtit mig öfver läkekonstens närvarande bedröfliga tillstånd. Att jag utlåtit mig så, som jag gjort, och det tillsammans med bestämd antydning af den väg, som medicinen måste beträda, så framt den någonsin skall bli annat än, såsom Berzelius brukade säga: ett blindt försöka och hoppas, det fröjdar mig så mycket mer, som mina åsigter icke blott hos tänkande icke-läkare i stort antal och utur alla samhällsklasser, utan ock hos åtskillige förträsslige embetsbröder vunnit lifligaste bifall och jag således fått äfven ett yttre bevis för mina åsigters sanning och ny styrka för min öfvertygelse, att i san ningen ligger en Guds kraft, som besegrar allt motstånd och bemäktigar sig folket, i mon som ett högre målt af intelligens, således förmåga att fatta sanningen, blir gemensam tillhörighet, folket, som slutligen genomförer alla stora och för menskligheten vigtiga reformer. Ju mer läkaren har sann bildning och ju mer han är sann menskovän, dess djupare och smärtsammare känner han den medicinska konstens närvarande vanmakt; och med det största misstroende bör en hvar möta den låkare, som i inbilsk belåtenhet med sin ihåliga lärdom skryter öfver konstens framsteg i senare tider. Dessa framsteg inskränka sig till vissa physikaliska handgrepp m. m. vid den sinnliga observationen — någonting som den mest inskränkta menniska förmår verkställa, så vidt hon har sina fem djursinnen i behåll. Och den, som i dessa handgrepp m. m. och anteckningarna af deras resultater vid den medicinska sjukdomsundersökningen ser vetenskaplighet, ådagalagger dermed nogsamt, hur föga han äger begrepp om verklig vetenskap. Hr Bonsdersl m. fl. uttalar således en hård dom öfver sig sjelf, då han, i den omständigheten, att sjukberattelserna i Ilelsovånnen sakna de medicinska journalernas nu för tiden vanliga form, finner sig berättigad att kalla mig okunnig, obildad och rå, icke besinnande att denna min skrift är en folkskrift, som, ehuru innehållande åtskilligt för sjelfva Bonsdorff nyttigt och nödigt att lära, likväl icke påraknat annat än ytterst få läsare bland herrar läkare. Alt föröfrigt den medicinska konsten under de sista århundradena ingalunda gjort framsteg i förmåga att bota sjukdom och bidraga till mensklighetens frälsning, utan tvärtom endast försämrats och blifvit mer än någonsin förderflig, bevisas nogsamt deraf, att den företrädesvis i stora doser begagnar alla bekanta gifter; och någonting orimligare än denna giftmedicins förening med vattenkuren, med den sanna naturläkekonsten, kan icke tänkas. Om jag slutligen erinrar låsaren derom, att jag tror på äfven den djupt fallna medicinska konstens upprättelse genom kristendomen och