Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 februari 1855, sida 1

ämnas himlens utkorade på jorden och hota solken med undergång och olyckor — nej, ers majestät kan icke tvisla derpå, det är på mig tvislet mäste salla. — Tvertom ni har ådagalaggt ett prof, som utgången krönt öfver all min förväntan. — Ers majestät, — återtog Sebastian med mycken högtidlighet — vetenskaperna, hvars ändamål är att genomtränga de förborgade krafter som i alla rigtningar genomgå naturens och menniskans lif, måste vinna resultater dem ingen förväntan på förhand kan hoppas på, och inga beräkningar bestämma. — Det var — sade drottningen skämtande — dessa krafter hvilka de gamla tillbådo som gudomligheter, och af hvilka de skapade sig sjelfva Gudar. Om den gamla visheten kunnat;! bedraga sig i afseende på naturkrafternas väsende, skulle den nya ej kunna bedraga sig på deras verkningar? Sebastian hade icke väntat sig detta inkast och kunde icke dölja sin förlagenhet. I Drottningen, som häraf fann sig smickrad och road fortfor: — Det synes mig också mera konseqvent att de der gamla Gudarne roade sig med att bedraga sina ensaldiga tillbedjare, genom att en och annan gång för dem upptäcka sin hemlig-. hetssulla systers, Ödets rådslag, än att naturens demaskerade mekanism skulle uppenbara menskliga handlingar och assigter. — De gamlas som de kristnas högsta väsende, hafva alltid haft sina älsklingar på jorden, och då det är för att betrygga deras bana, varna dem för en fara och se till ett helt folks sällhet, skulle det ej begagna sin makt för att sätta naturens medel i verksamhet? Kristinas fåfänga fann sig tillfredsställd af denna vändning, och utan att söka någon vederläggning deraf ämnade hon just skrida till frågan om Messenil bekannelse, då hon i det yure rummet hörde en högljudd qvinnostamma utropa: Jag skall, jags måste tala vid drottningen! Kristina öppnade dörren för att se hvad derute tilldrog sig och blef varse en äldre qvinna, som med en yngre vid sin sir da, stod i begrepp att lägga handen på låset till det rum der drottningen befann sig. Vid åsynen af Kristina trädde den förstnämnda henne djerft ett steg närmare, betraktade henne skarpt och sade: i — Du är Sveriges drottning! Lyckan har varit dig blid, men glöm icke att du har stora förbindelser att gålda! — Hvem är du, som vågar nalkas mig med ett sådant språk?