Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 januari 1855, sida 3

QO— — —— —— — Vid dessa ord klarnade Van der Haalens ansigte upp och han frågade om jag ville låta honom och hans hustru behålla Anna, för att betrakta henne som deras eget barn? Äfven härvid vi sade sig så stora fördelar, att det syntes mig dåraktigt att bortskjuta dem, hvarför jag utan betänkande biföll hans begäran, helst jag af hvad jag dittills af deras kärlek sett, ej hade skäl alt betvilla det goda bemotande, som skulle falla barnet till del. Men, o himmel! — — Hvilken Nemesis har icke hämnat mina stolta planer? Denna flicka har vext upp med det konungsliga blodets stolthet i sina ådror. Min son har intagits af kärlek för henne. — Hon har försmått ynglingen utan namn, bragder och framtid. Han ville vinna allt och ... Ni vet hvad han vunnit åt sig och —åt mig. Men det är icke vid det jag bör uppehålla mig. Händelserna som lyftade Johan Kasimir på thronen har gjort Anna till en konungadotter, och hon är genom alla naturens gåfvor värd att vara det. Han tystnade. — Och skrinet? — frågade Sebastian. — Hvad skrinet beträffar, har jag förvarat det sådant jag mottog det, med undantag af guldkedjan, som Anna icke ville låta beröfva sig, och som jag lät henne få behålla såsom ett minne af sin mor, hvilket ej kunde väcka misstankar. Drottningen skal återfinna det inom sin egen borg; och i sitt eget bibliothek, inom tapeten, till venster om dörren, under den tredje stenen i muren från golfvet. Der nedsatte jag det, under det jag ordnade drottningens boksamlingar, för att hafva det på ett säkert ställe förvaradt. Messenius drog djupt efter andan, då han slutat denna berättelse. Det var som döden trädde honom ett stort steg närmare sedan han afslutat den sista jordiska angelägenhet, som sastat hans tankar, och Sebastian skyndade att lemna ett stalle, som icke kunde erbjuda honom andra intryck än sådana han nelst ville undfly.