Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 januari 1855, sida 3

sra henne förutan ett enda ögonblick utan att sakna henne. Ti dist på morgonen lato de hemta henne till sig och omsattade smed så mycket intresse alla de omsorger hon kräfde att ingenting återstod för mig att bry mig om. Emellertid hade jag sunnit nödigt förtiga berättelserna om hennes härkomst, och i stället föregifvit att hon vore ett faderoch moderlöst barn, utan andra anhöriga än den gamla qvinnan, som dött under vägen; men skref deremot genast efter min ankomst till Kalmar, till Polen för att efterhöra hvar Radziejowskys maka befann sig och huruvida hennes förhållande n varit sådane, att de kunde ge trovärdighet åt den dödas berättelse. Lyckligtvis yppade sig ett tillfalle att säkert och hastigt få brefvet afsändt, och innan jag var sardig lemna Kalmar erhöll jag svar derpå, som jemte att det vederlade mina tvifvel, äfven innehöll den sorgliga underrättelsen att grefvinnan Radziejowsky, på sin brors slott dukat under för de lidanden, hvarmed en grym och svartsjuk man plågat hennes lif. Denna nyhet försatte mig i stort bekymmer. Hvad skulle jag väl företaga mig med det arma barnet? Att underrätta dess fader om det sätt, hvarpå det fallit i mina händer och återsän da det till hans beskydd? — — Skulle den svage kardinalen sedermera finna någon särdeles tilllredsställelse af faderspligternas uppfyllande; och hvad skulle han väl kunna göra för den stackars lilla, som han ej öppet vågade erkanna? Ått inspärras i ett kloster för att sucka bort sin hela lesnad i langtan och saknad efter en verld, med hvilken hon, med den skönhet hon lofvade utveckla och sina känslors liflighet, tycktes ha så många 1 begär och fröjder obytta, — se der den lott, som tar I kast skulle vänta henne. Den syntes mig hård, att ej säga barbarisk. Då kom mig en idee före. Jag hade en son; och som jag sagt, flickan tycktes ämnad att bli en skönhet. Emellertid insåg jag svårigheten vid att uppföda henne i mitt eget hus; ty min hustru hade nog många barn af mitt första gifte att : I i ö sig åt, och en tillökning af omsosger sruktade jag skulle ingalunda bli henne välkommen, helst Anna tycktes kunna ge henne mera att sköta än alla de andra tillsammans. Men detta bekymmer blef snart släckt, ty qvällen före min afresa inträdde Van der Haalen och frågade, hvar jag ämnade söra af flickan; jag svarade att just denna fråga låg mig som en börda på hjertat, enär den döda sagt att flickan icke egde nåzon skyldskap mer än henne i hela verlden och att hon således var prisgifven åt det osäkraste öde.