barnet med några srågor, som kunde leda mig till upplysning, men det tycktes vara mycket obekant med sina samihförhällanden. bet kande visserligen till en pappa och en tmamma, som ofta brukat besöka det hos Sigrid, men hvilka dessa i öfrigt voro, kunde hon icke göra reda för. Jag öppnade då det lilla skrinet, för att se hvad jag af dess innehåll kunde hemta för upplysningar. Deri funnos åtskilliga nipper af ett verkligt kungligt värde, och ett miniaturporträtt af en qvinna, af den högsta skönhet. Jag förevisade det för den lilla flickan, som genast vid dess åsyn ryckte det till sig, öfverhöljde det med kyssar och ropade: Det är min mammal Vid närmare betraktande fann jag också en påfallande likhet mellan barnets an letsdrag och dem som porträttet framställde. Då jag ville återtaga det, satte den lilla sig deremot med en ovanlig styrka för sin ålder och sade: — Hon sade då, att hon skulle resa bort för att länge bli borta, men att jag skulle se på hennes bild alla dagar och minnas henne. — Dervid började hon att gråta, och det var blott med stor svårighet jag kunde förmå henne att åteflemna det, sedan jag dock i vederlag måst gifva henne en guldkedja, som äfven fanns bland nipperna, med en vidhängan de orm, en evighetens symbol, inom hvars ring syntes marken efter en infaltning, som likväl saknades och icke fanns bland skrinets öfriga innehåll. Hennes ständist återkommande tanke på porträttet, och bön att återfå det kunde jag ej afvända på annat sätt, än att jag slutligen förklarade att det fallit i sjön och låg der djupt nere på bottnen, hvarifrån ingen förmådde hemta det uppSedan jag al dessa omständigheter, jemte några på en del! nipper befintliga initialer ölvertygat mig om sanningen af den gamlas uppgifter, beslöt jag att iakttaga all den grannlagenhet och försigtighet, som en så ömtålig sak fordrade. Under det jag omfattade den lilla flickan med alla de omsorger som stodo i min förmåga, och som kunde lindra förlusten af hennes sig. rid, iakttog jag den sullkomligaste tystnad öfver allt hvad i hört och lärt känna om hennes öde. I Kalmar der vi landstego och der jag hade att någon tid uppehålla mig, bodde jag hos en köpman som var holländare till nationen och hette Van der Haalen. Mannen hade en ansenlig förmögenhet och njöt af allt, hvad man i allmänhet kallar lycka, men saknade någon att lemna dessa fördelar i arf till. Han hade inga barn, hvilket så mycket mer grämde honom och I i hans hustru som de begge voro mycket barnkära. Flickan jag medförde intog så Van der Haalens, att de snart ej kunde va