Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 januari 1855, sida 1

7 oe fe RE RA 22 nens iordningsställande sig yurat. Det är oss ej obekant, att till verkställande af alla de behöflige arbetena i sin helbet stadskassan ej har tillgång. Deraf bör dock ej hinder uppstå för arbetets verkställande till alla dess delar, än mindre för dess påbörjande, ty då detsamma är af beskaffenhet att gagna äfven för efterkommande, är det äfven billigt att desse deltaga i kostnaden derför, som således bir bestridas genom lån med längre amortering, en utväg, hvarigenom man med all säkerhet kan antaga att erforderlige medel stå att erhålla. Vår framställning har vuxit till en vid dess början ej afsedd vidlyftighet, men vi bafva önskat erinra om de storartade åsigter, som vid denna stads grundläggning föresväfvat den Store Konungen och huru dessa, oansedt de svåra pröfningar som under framfarna ti. der öfvergått detta samhälle, intill en senare tidsperiod jemväl blifvit verkliggjorda, i det att Götheborgs stad intagit den åt densamma ämnade plats, att vara centralorten för Sveriges beröring med främmande länder; och både den välmåga, som här mera allmänt herrskar, och den företagsamhetsanda, som uppenbarar sig i all enskild verksamhet, bevittnar att Götheborgs samhälle har både kraft och håg att följa med tidens fordringar, huru stora de än äro. Men då man vill hinna målet måste man ock vilja medlen dertill, och en handelsrörelse, som på omkring 20 år blifvit mer än fördubblad, kan icke vara belåten med de anstalter för dess betjenande, som före denna tid förefunnos. Med undantag af en pier samt sjelfva inloppet, som genom en serskild auktoritets omtanka blifvit anlagde och förbättrade, har allt annat, med hänsigt till den utrikes trafiken, lemnats i samma föråldrade otillfredsställande skick, som det förut egde, och i så måtto i ett sämre, som enskildte fått tillköpa sig stränderna af den för sjöfarten mest välbelägna del af hamnen. Icke nog dermed, utan stadens öfverstyrelse har, på sätt ofvan är visadt, genom ett domslut fört Göteborgs samhälles vigtigaste angelägenhet till det trånga gebitet af en tvist med enskilda intressen och beräkningar samt gifvit dessa företrädet. Detta måste förefalla desto besynnerligare, som man icke torde kunna neka, att, om handelsstaden Göteborg florerar, sådant måste fördelaktigt inverka på alla dess delar och således äfven på norstaden och om denna med skäl klagar öfver tomheten vid dess redan egande torg och kajsträcka, borde anledningen dertill sökas i förbiseendet att icke dit öfverflytta den i Södra hamnkanalen till öfverlopp och till hinder varande sjötrafiken med gröfre varor, som mer än väl kunde behöfva det vid Lilla Bommen befintliga nu obegagnade utrymme; men icke borde man såsom ett slags ersättning bärför vilja till allmänt mehn genomdrifva ditdragandet af inrikes ångbåtsflottan, då den kan hafva en tjenligare station, eller låta den utrikes sjöfarten liksom umgälla denna sakernas ställning genom tillbakaskjutandet af de frågor, som röra dess bästa. Vi vilja icke fästa oss vid den besynnerliga företeelsen, att då magistratens egen delegation, drätselkommissionen samt borgerskapets äldste och handelsföreningen, hvilka sistnämnde myndigheter dock föra talan för de detta samhälles medlemmar, som tillskjuta medlen, hvarmed arbetet skall atsöras och hvilka medel äro tillkomne ensamt för att främja och beqvämliga handeln och sjöfarten — att då dessa säga vi, uttalat en gemensam på erfarenhet grundad åsigt om hvad nyttigt är, en annan afdelning af stadens styrelse, uppenbarligen med mindre erfarenhet i dessa ämnen, skall komma och vilja fatta ett alldeles motstridigt beslut vi blott beklaga att så skett, men emellertid fordras handling och kraftig handling för att icke, under det de inbilladt skiljda iatressena i sullständig ordning tvista till slut om kajanläggningens större behöflighet vid Stora eller Lilla Bommen, den slutligen vinnande parten till sin bestörtning skall finna utgången vara temmeligen likgiltig, i tby att trafiken under tiden dragit sig åt andra håll. Så vidt mensklig slutkonst förmår se in i framtiden måste det antagas, att Göteborg äfven för nästa år och, om ej ofördelaktiga förhållanden motverka sådant, vidare framdeles, liksom förhållandet redan under detta år till en del varit, blifver depåtorten för ej mindre dess egen handelsrörelse, än äfven för hvad åtskilliga af städerna på östra kusten kunna från asflagsnare orter införskrifva men ej alltid få sig direkt tillsändt; och tager handeln en gång denna väg samt under tiden de inrikes kommunikationerna mer och mer fullständigas, borde detta fördelaktiga förhållande efter all sannolikhet fortfarande kunna fästas vid denna ort. Men utrymme för en sådan trafik saknas och denna brist måste derföre utan uppskof afhjelpas. Då nuvarande ångbätsbryggan är dåde otillräcklig och till beskastenheten skroplig. då uppmuddriagen vid Lilla Bommen med kajanläggning, afven om denna plats slutligen skulle bestämmas till station för inrikes ångbåtsslottan, icke till våren kan företagas, mindre medhinnas, och då den tilltänkta nya strandgatan från stenpieren till Pustervik för den utrikes trafiken är lika angelägen, som ny tilläggningsplats för ångfartygen för den inre, men de beboslige åtgärderne för det sednare ändamålet måste verkställas innan strandgatan kan fullbordas, kunna vi icke inse någon annan utväg att med någorlunda beqvämlignet möta det kommande årets varutrafik, än att man ännu denna vinter i verket sätter det förslag, som serskildte kommiuerade uppgifvit, eller alt på norra sidan om hamnkanalen anbringa ea provisionell trädbrygga, afvensom att öfver masthamnen uppföra en kördro af träd, samt att, genast derefter, eller så samtidigt med detta arbete ske kan, lagga en strandgata från stenpiern till Pustervik, . Möjligen blifver kostnaden för trädbron för framtiden förlorad, men man afbjelper ögonblickets oafvisliga behof och vinner rådrum att förbereda arb-tet å den kaj, som skall ersätta träddron. Den räntebesparing som uppkommer derigenom att genom trädbrons andringande, kajen någon tid kan undvaras och arbetet dermed således uppskjutas, torde ensamt motsvara den förspilda utgiften. Då nu derjemte, efter hvad vi med visshet känna, erforderlige medel finnas samlade för Verkställandet af de nu såsom nödvandigast ansedde arbeten, väga vi, likasom hvarje om detta samhalles bästa sannt nitalskande medlem, fästa tillit dervid, att frågan om hamnens ordnande, som med skäl må anses för en lifsfråga för staden, må blifva lyckligt och snart löst, till hvilken utgång vi, på sått antydt är, härmed ödmjukligen anhalla om konungens befallningshafvandes benägna medverkan, på det sätt som må finnas lämpligt. 3 3 22