Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 januari 1855, sida 1

— hans afsked förgater jag aldrig! Det unga hjertat klappade varmare, men också oroligare än förr: det hördes på hans brutna ord att vida planer spelade för hans upprörda själ. Det brann i hans öga en eld som var skön men olycksbådande. Farväl sade han då vi skildes, ni skall återse mig ett hufvud högre eller — aldrigl i — Förstår ni allt som ligger i dessa ord? Förstår ni min nyfikenhet och mina — rättigheter? — Jag vördar de förbindelser, hvari Arnold står till er, men de kunna blott af honom sjelf 9 åldas. — Ni är orubblig! Det ligger något derunder, som inger. mig fruktan. Var lugn! Jag skall icke mera besvära er, men: jag skall, ja, jag skall veta att förskaffa mig underrättelser. Oaktadt Eriks obeveklighet för den gamlas böner och skäl, var hon alldeles densamma efter som före detta uppträde; lika tröstande, lika förekommande, lika gastvanlig och lika vaksam vid Annas sjuksäng. Det är ej hos vanliga karakterer man finner ett dylikt oberoende af intrycket af andras uppförande. Efter något dygns förlopp inträdde en ny förändring i Annas sjukdom. Febren och yrseln lade sig. Sansning och lugn kommo i stället, men med dem minnet och smärtan öfver den, förspillda tiden. Knappast förmådde hon lyfta hufvudet från! kudden innan hon ville lemna stället och fortsätta resan. Men, ehuru mattigheten för denna gång tvang henne att gifva vika för sin otålighet, förhjelpte denna henne onekligen att besegra. den förra och återvinna förmågan för nya ansträngningar. Efter tvenne dagars förlopp kunde hon icke längre förmå: sig att qvarstanna. Den gamla utstyrde henne med varma och rika pelskläder passande för hennes kön, och försåg henne med. hvarjehanda andra saker som fattades, ur förråder, som modets stadiga bud, på den tiden gjorde användbara för dotter så vål som moder. Utan afbrott eller uppehåll gick det återstående af resan! ända till Pilkrog, der ett krångel med hästar vållade ett längre och oberäknadt uppskof. Nu så nära målet och under det rådrum som genom nyssnämnda händelse uppkom, trängde sig på både Erik och Anna en tanka som enaast deras upprörda kanslor och öfverväldigade inbillningskraft hittills kunnat undantränga. På det artigaste sätt i verlden frågade Erik hvarest Anna befallde han skulle lemna henne vid ankomsten till Stockholm? Efter en stunds besinning sade hon: — Detta är ett nytt bekymmer som just nu trängt sig på mitt sinne, ty för att bekänna sanningen måste jag tillstå att jag icke har I