Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 januari 1855, sida 2

leende. Han stod länge med återhållen andedrägt, fruktande att störa en så ljuf hvila, då han slutligen skygg och bäfvande lutade sig ned och tilltalade henne. Oaktadt han tvenne gånger upprepade sin anmaning erhöll han intet svar, hvarför han i tanka att denna djupa sömn var en naturlig följd af hennes ovanliga och starka ansträngningar, öfverlemnade henne åt vederqvickelsen deraf, och slitande sig från hennes åskådande, satte sig åter upp att påskynda färden mot det mål, Anna längtade attupphinna. Ett par timmar fortsattes åter resan. Solen slutade emellertid sin korta bana och sjönk ned om det vintriga landskapet; utan att Anna gifvit tecken att hon vaknat. De befunno sig inne i en tät skog och skymniugen började falla med denna hastighet som åttöljer den snabbt flyende Decemberdagen. Erik stannade åter och gick bort att göra sig underrättad om sin reskamrats befinnande, men hon sof änuu. Rosorna på kinden hade blifvit starkare och andedrägten kortare och hårdare. Erik som sjelf aldrig varit sjuk och ej hade någon erfarenhet af hvad sjukdomssymtomer ville säga, började dock misstänka att det tillstånd hvari Anna befann sig icke kunde vara hälsans goda naturliga sömn. Sedan han äter länge betraktat henne och sång efter annan ryggat tillbaka för att förmå försöket att störa denna medvetslöshet som tillät honom att fritt och utan fruktan njuta åskådandet af hennes skönhet, uttalade han dock hennes namn med en högre röst än tilllorne. Vid ljudet deraf spratt bon till, slog upp sina stora ögon och framstötte såsom talande i drömmen: Ropar du mig, drottning? skall jag rädda Arnold eller dö med honom? Vid åsynen af Erik stirrade hon länge mot honom under det hon tycktes försöka att samla sina tankar. Derefter frågade hon: Äro vi framme nu? — Vi hasva farit utan rast hela dagen och ni tyckes behöfva hvila. Om ni så behagar skola vi söka herberge för natten. — För natten! — upprepade hon och strök sig öfver pannan. — Natten är lång, och vi skulle sofva bort alla dessa timmar? Nej, låt oss fortsätta! — Ni förmår icke! denna ansträngning är fremmande för er. — Nej, jag vill icke hvila. — Edra krafter äro redan härdt anlitade. Ni är sjuk. (Forts.)