Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 januari 1855, sida 2

pedition upphäfva hvad han genom sin ecklesiastikexpedition anbesallt: hvartill kommer, att de som innenafva kyrkans högre värdigheter icke böra ega rättighet att åsidosätta författningar, hvilka säkerligen skulle tillämpas på en fattig komminister, undanskymd för nådens glans. De kungliga ordalagen i de anförda brefven hafva för öfrigt tillräckligen strängt bedömt sjelfva saken, för att vi skulle behöfva tillägga något. Rörande de förut omnamnde grefvarne Rofins besök i Norrland, i afsigt att tillhandla sig Gellivare-verken, innehåller Umeåbladet följande narmare detaljer: ,E0 af dessa grefvar — sadren till den yngre, som ännu befioner sig norrut — har för ett par veckor sedan passeret härigenom staden, på resa söderut, i åndamäl att, såsom det uppgifves, underhandla om köpet. Ur grefven lärer på stället tagit all nödig kännedom om egendomen och uppgjort åtskilliga kalkyler, och det berättas i sammanhang dermed, att, för den händelse grefve Rafin eller råttare det bolag, hvaruti han är intresserad, skulle blifva egare af verken, en summa af icke mindre än 7 millioner rdr bko kommer att användas för anläggande af jernvägar, för utom hvilka företaget icke lärer kunna bära sig. Brist på skog och flera lokala omständigheter fordra dessa fortskaffningsmedel; men skulle dessa en gång komma till ståad, anser man verken blifva lika vinstgifvande, som de nu äro malmrika. Det påstås slutligen, att grefve Rafin förklarat sig vilja inom 2 eller 3 år efter köpets uppgörande förse hela svenska kustlandet med tackjern till billiga pris och ändå hafva tillräckligt öfver till utförsel. Man kan icke annat än önska lycka och framgång åt detta företag, som, om spekulationerna bringas i verklighet, i flere afseenden skall bereda provinsen många fördelar och deribland, icke minst, den ekonomiska. . En korrespondent från Paris berättar följande anekdot, som man äfven sett i Revue des deux Mondes, ehuru der under en något olika form: Vid en emottagning i Tuilerieraa här om aftonen var äfven svenske ministern i Paris, grefve Löwenhielm, närvarande. ,Har ni goda underrättelser från Stockholm, herr grefve? — frågade honom kejsaren. — ,Ganska goda, E. M:t, — svarade ministern; — vi hafva i vinter haft en förträffig riksdag (diet e); den har beviljat allt hvad regeringen begärt. — ,Så mycket bättre, — inföll kejsaren; — när man under vintern håller förträfflig digte, får man på våren så mycket bättre appetit. I Sv. Tidningen läses: Genom resande, som i dessa dagar besökt Aland och Bomarsund, meddelas, att sistnämnda fästning är helt och hållet raserad, men att kanonerna ännu qvarligga i ruinerna; på den stora borggården var dessutom en stor mängd kanoner uppstaplad. Det berättades, att en tjensteman från senaten i Åbo reste omkring och på åtskilliga ställen förehöll bönderna deras visade benägenhet för engelsmännen under sistl. sommar. En stor mängd bönder, som det uppgafs omkring 70 å 80, lära blifvit till tingen instämda i och för mottagningen af det mjöl och de proviantpersedlar från Bomarsunds fästning, som derifrån af engelsmännen till allmogen utdelades, sedan fästningen: förl. sommar blilvit af dem eröfrad. Svenska Tidningen och andra svenska tidningar, hvilka äro tillåtna på Åland, utsläppas ej förr än de genomgått en sträng censur; de äro dels till tre fjerdedelar öfversmetade med trycksvärta, dels ock sönderklippta. Snällposten innehåller intet nytt mer än underrättelsen, att fyra af våra regementschefer lara komma att ofördröjligen nämnas till generalmajorer, nemligen: öfversten vid andra lisgardet S. V. Nauckhoff, öfversten vid första lilgrenadierregementet P. C. Loven, fölversten vid Skaraborgs regemente G. W. Wästselt samt olversten för Calmar regemente C. G. H. Stjerngranat. Kommissionslandtmätaren i Westmanlands län, F. Dahlström har erhållit afsked. Te!egrafdepescher. HAMBURG den 26 Januari kl.10,15. Lord John Russel har ingifvit sin afskedsansökan till Drottningen, som antagit den