som der ville sinna sitt ljud. — Ers höghet — stammade han derpå — jag är fånge, och vågar be att ni täckes låta anvisa mig mitt sangelse. Prinsen betraktade honom och svarade mildt: — Ni har här ännu åtskilligt att uppfylla. Att börja med, har ni ju knappast ännu rört vid den mat man serverat er. — Jag tackar ers höghet, men jag förmår ej äta. — Elter en ridt sådan som er, plågar en god måltid icke vara att förakta. Man har anförtrott er ett råd till mig, sade ni. — Ers kunglig höghet har gjort det öfverflödigt, i det ni redan tagit ert parti. — Och hvad var det ni hade att tillråda bättre? — Det var åtminstone ädlare, i det det bjöd mildare medel för att vinna samma mål. — Så å — var prinsens korta svar, hvilket han beledsagade med ett ljungande ögonkast. — Genom en fullkomlig passivit hade ni lika klart bevisat er oskuld. — Lika klart — upprepade prinsen. — Säg du mina visa rådgifvare att jag varit lika klok som de. — Ni glömmer att jag är er fånge. — Nej, unge man! Det vore en låghet att begagna en sådan borgen. Ni är fri. — Ni är ädel och högsint, min furste, O lyssna derför till ert hjertas röst. Annu kan ni rädda Arnold, ännu är det ej för sent. Begif er genast i detta ögonblick på väg till Stockholm. Kasta er för drottningens fötter, föreställ henne ur djuipet af er egen, för det stora och ädla öppna själ, hur stoltheten, ärelystnaden, kärleken och sosterlandskänslan, alla dessa mäktiga lidelser, som skapades för mannens hjerta, hafva koncentrerat sig i en handling den lagen kallar brott, men hans egen villa — dygd! gör den olyckliges benådning till belöning för er trohet. Ni känner att en karakter sådan som Arnold Messenii är värdig att genomskådas af en regents öga! Lägg den i sitt klara ljus för drottningen! Lär henne förlåta på grund af den sårorättades värdighet deraf — och fäst den felandes tillgifvenhet vid den förolämpade genom tacksamhetens band. Ni skall då furstligen hafva uppfyllt både undersåtens och beskyddarens pligter! (Forfsy