Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 januari 1855, sida 1

— Du är rådig. Jag sjelf är sörb .... rådlös i deita ögonblick. — Jag finner det. Hvad är som står på? — En sammansvärjning, ingenting mer och ingenting mindre. Har du hört på f—n förr? — En sammansvärjning — — Ha ni drömt derom ? — Gifve Gud det icke vore annat. — Hvarifrån har du hemtat dina underrättelser? — Från drottningen, min bror, från drottningen sjelf! Hur hon fått reda på saken det vete herren. I qväll, efter klockan nio, blef jag kallad till henne på slottet, der hon uppehållit mig ända tills nu. Det har varit heta timmar. Hon visade sig allvetande som en Pythia och förbittrad som en lejoninna. Hon berättade mig att man tillsändt kronprinsen en skrifvelse full af bitter klagan mot hennes regemente, samt bjudit honom sätta sig i spetsen för en uppresning mot henne. Vid dessa ord fattade en fruktan residenten. Messeniernas oroliga lynnen, det af Sebastian angifna mötet, Eriks anklagande utlåtelser om drottningen och slutligen den orubbliga ihärdighet, han visat vid framhållandet af sin föresats, allt kom den gode onkeln att bäfva för sin älskling. — Och detta har drottningen verkligen sagt? — frågade han. — Hvartenda ord! Eller tror du jag skulle stå och prata lögn i dig? — Men så väl underrättad, är hon förmodligen ej okunnig om upphofsmännen, och utan tvifvel vet du åt hvilket håll ni bäst bör rigta din vaksamhet. — berosver iakttog hon stor förbehållsamhet. Hon förbjöd mig tvertom allt otidigt yppande af saken, och ålade mig att i största hemlighet taga mina mått och steg emedan hennes afsigt är, att under sken af en fullkomlig okunnighet låta det komma till utbrott för att locka alla sina fiender i dagen. — En slugt uttänkt krigslist. Och du, min broder? Öfverståthållaren gned sig i pannan. — För tusan! Jag ville hellre kryssa midt igenom en fiendtlig eskader, j ja, jag ville hellre se hundra änterhakar hugga i mitt skepp, om jag bara hade så pass krut i durken att jag kunde skicka skrofvet i luften, än drifva här emellan dessa förb—de undervattens klipporna, utan att veta hvar jag skall möta fienden. Ja sanningen att tala, sitter jag med mitt förnuft på grund, och du, min kära bror, måste hjelpa mig att få det flott. — Mycken heder, jag tillstår.