Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 januari 1855, sida 1

vet varit större än tillverkningen, och de båda nederlagsplatserna Götheborg och Stockholm, hvilka i allmanhet alltid hafva ett permanent förråd af 40 a 45,000 tons, reducera sig nu, inberäknadt hela landets förråd, till 25,000 tons. Engelsmännen, hvilka framför allt vilja upprätthålla sin industri genom goda råämnen, hafva sedan mer än 100 år tillbaka afslutat köp med de förnämsta jernbruksegare och upprättat kontrakt om erhållande af circa en sjettedel utaf landets totalproduktion. Detta svenska jern förskaffar fabrikerna i Sheffield och Birmingham det anseende de åtnjuta. Sjelfva Förenta Stalerna, som dock ega förträffligt jern, enär de ymniga skogarne medgifva användandet af trädi stället for stenkol, uppskatta icke desto mindre det svenska jernets stora lämplighet till åkerbruksredskaper, och afsättningen tilltager i förhållande till Europeernas utvandring till detta land. Så har t. ex. ett hus i Newyork under sistförflutna året afslutat vigtiga köp i Sverge. Det har uppgjort kontrakt om sjettedelen af hela tillverkningen för flera år. Dessa köpslut hafva förorsakat en stegring i priset på jernet i Sverge. bet ordinära jernet, hvarå priset vanligen är 16 rdr, har uppgått till 20 rdr banko, hvilket utgör 33 fres. pr metriskt quintal, levereradt ombord. Hvad beträffar jern af prima qvalitet, fordras derför ända till 40 fres, hvadan priset derå i Frankrike, alla omkostnader inberäknade, utgör 48 å 55 fres. Dessa priser äro alltför höga för att kunna tåla någon konkurrens med det Berriska jernet, hvilket vissserligen är godt, men dock ej uppfyller det ändamål, som stålfabrikanterna i Frankrike böra hafva för ögonen. Afven om franska regeringen skulle nedsätta införseltullen på svenskt jern till 5 fres pr 100 kil. från 11 fres, den nuvarande tullen, så kunde Frankrike dock aldrig påräkna att från Sverge erhålla mer än högst 10,000 tons; ty om det begärde mer, skulle priserna så höjas, att exporten från Sverge blefve omöjlig. Hvad betyder således ett antal af 10,000 tons för den omätliga konsumtionen uti ett industrielt land sådant som Frankrike, der produktionen räknas i millioner? Emellertid är den medgifna lättnaden i införseln af svenskt jern af stor vigt för den franske industrien. Den franske arbetaren är tvungen att använda dåliga råämnen, hvilket ofta förringar soliditeten i bans arbeten. Men man har på Londoner-expositionen sett, och man skall vid 1855 års exposition ånyo finna, att hvad arbetets fulländning och elegans beträffar, den franske arbetaren till och med öfverträffar den i Sheffield och Birmingham. Gif honom ett utsökt råämne till skäligt pris, och den franska fabrikationen skall icke mer hafva något att afundas våra konkurrenters. De franska jernoch stålvarorna skola då, lika så väl som de från andra sidan af Kanalen, vinna inträde på den stora verldsmarknaden, der de nu intaga en jemförelsevis underordnad plats. Vi äro öfvertygade att samma dag som regeringen vill kontrahera med Sverge om en ny tullnedsättning, skall detta land medgifva en be