Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 januari 1855, sida 2

belöningar ni tilldelar mig, och jag brinner af åtrå att vinna dem! ö — Ni är stolt, yngling! — Och har ej den rätt att vara det, som väntar sin belöning af den hand, som håller spiran till hägn för sosterlandska dygders blomning. — Jag har sagt er — och Kristina vände sig härvid små leende till residenten — att den der skall blilva en rosgirig hök, och ni ser att jag har rätt. Hans ärelystnads hunger sträfvar ef ter något annat än dessa småkorn, hvarom hvardags-sparfvarne hackas, kring den kongliga nådens uträckta hand; och det är detta jag tycker om hos honom. Emellertid — fortfor hon och ställ de talet åter till Erik — är jag döf för edra invändningar. Det är er onkel jag härmed vill bevisa min ynnest. — Och hon öf verräckte residenten diplomet för de begge brorsönerna. — Hvad er beträffar, så frukta att jag låter er erfara min vrede. Och med dessa ord, beledsagade af en hotfull blick och ett halft leende, lemnade hon rummet. Triumferande öfver sin diplomatiska fintlighet återförde den gode residenten de begge ynglingarne. De voro nu hans söner, derpå höll han sastebresvet i sin hand. Oaktadt sitt missnöj. med det uppförande Erik tillåtit sig, kunde han dock ej dölja sin stolthet öfver honom vid tanken på det sätt, hvarpå drott ningen upptagit det, och det otvifvelaktiga bevis af sin godhet för honom, hon derigenom lagt i dagen, och uppsköt, lycklig i känslan af sina förhoppningars fullbordan, alla förebråelser och allt, som kunde störa den tillsredsstallande sinnesstämning, hvari han befann sig. 9 Kap. Upptäckten. Någon tid härefter lät Arnold höra af sig. Han skref till Erik en liten biljett, deruti han bad att få veta då han kunde träffa honom, att godtgöra det förtroende han sista gången måste vägra honom och de planer, som stodo färdiga att förverkligas. Af stilen i bresvet fann Erik att Arnold måste vara upprörd, otålig och orolig; han skyndade derför att bereda sig tillfälle att tillfredsställa hans önskan på samma väg, hvaraf han