Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 januari 1855, sida 1

— Hvad är det för en gynnare? Hvad kan han ha att säga oss? — Han drifver spe med oss och säger, att vi borde rodna s allesammans; men det kan du bättre göra på allas våra vägnar, om så behöfves, då du på måndags morgon ställer dig för din bakugn. — Håll inne med dina speglosor, taskmakare! — Hvem gör spe af oss, och för hvad? — För det vi kastat sten på de der hundrackorna. — Gref Magni hundrackor! — — Kanske skulle vi låtit dem bita benen af oss? Men hvad skulle det röra den stolte grefven ? — Det är blott en af hans anhang, en sprättig adelsjunker, som kan våga föra det språk till oss, som denne yngling gjort. Men vi vilja visa honom att vi icke mer fråga efter grefvens försvarare än hans hundar; och vi skola tukta om den högförnåme junkern. — J bedragen eder — sade den fremmande. — Det är du, som vill bedraga oss! ljödo flera röster ur massan. En folkhops uppretade sinnen behöfva, liksom elden, blott en vindflägt för att ändra rigtning och kasta sig på nya föremål. Den fremmande hade nu råkat i luftdraget, och med en förfärlig våldsamhet bröt lågan löst emot honom. Den förvildade hopen satte sin ära uti att skänka samma öde åt den hatade gunstlingens vänner som åt hans hundar, och troligen skulle det blifvit den uppträdande omöjligt att rådda sig derifrån, om icke, innan hopen ännu fått full makt med honom, en vagn, bespänd med fyra hästar, kört in genom Norre ort. — Det var gref Magnus, som i sitt ekipage förde hem drottningen från Karlberg, der hon besökt honom. I det klara månskenet hade hon låtit falla ned vagnsfönstren, och vid åsynen af folksamlingen och ljudet af bullret, bad hon grefven göra sig underrättad om anledningen dertill. Det första som mötte hans blickar, då han sträckte hufvudet utom vagnen, var åsynen af de döda hundarne, der de lågo vid fötterna af sina vaktare, i hvilka han igenkände sitt eget folk. (Forts.)