Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 januari 1855, sida 1

Vid detta möte skyggade han tillbaka och lade handen öfver ögonen. Hans upprörda anletsdrag, så färglösa och omgisna med mörka skuggor, som de återspeglade från glaset, föresollo honom så hemska och olycksbådande, som hade han sett sin olyckas genius ikläda sig hans egen skepelse, och han blef några ögonblick stående såsom förstenad. — I himlens namn, Arnold! Hvad har du sett? — Och med denna fråga skyndade sig Erik att sjelf derom förvissa sig. — Ack, du hedrar dig, det var endast din egen bild. Trygghet och säkerhet omgifva oss här. — Trygghet och säkerhet för mig! — Ett skarpt skratt följde dessa ord. — Nej, Erik, på mina svallande känslors våg dallra bilderna af en himmel eller en afgrund. Myrten eller bilan, lagrens ära eller nesans död. — Se der hvad jag har att välja på. Men olyckan är min medfödda följeslagare genom lifvet. — Hans ögon flammade vid dessa ord och hela hans varelse genombäfvades af en hemsk rysning. — Arnold, Arnold, du bär någonting förfärligt på ditt hjerta? Arnolds uppskakade anletsuttryck blef leende. — Afbörda det i vänskapens sköte! Du vet att jag vill dela allt med dig. — Nej, Erik, icke detta! Min egen herre vill jag stå eller falla. Ditt öde är för lugnt, för vänligt att blandas med en Messenii. Farväll — Vill du så skiljas från mig, utan mod, utan hopp, utan tröst? — Mod! upprepade Arnold och lade handen på hjertat. — Mod skall icke felas mig. Fäderneslandet och kärleken äro dess lifvande eld. Innan kort skall du få ljus i stora, vigtiga saker. Och — det kan icke fela — du skall kasta ditt eget samtycke och din medverkan till tyngd i den vågskål, som afväger saderneslandets välfärd. Vi skola snart återse hvarandra. Jag måste då förtro dig hvad jag nu nödgas förtiga. Emellertid bed om himlens beskydd för mig. Efter en lång, varm omfamning åtskildes de begge vännerna. Arnold gick, men Erik qvardröjde ännu för att icke möjligen utsätta sig för upptäckten af detta möte. Just då han igenläst dören efter sig hörde han steg i trapporna och mötte Sebastian, som nu syntes återkomma och lyckönskade sig att icke förr hafva kommit från drottningen, för att ej nödgats störa hans möte med Arnold. Å Efter några vänligt vexlade ord åtskildes de. Men knap